Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 3

(Insändt,) F. d. Skräddareembetets i Stockholm angelägenheter. Uti Aftonbladet för den 26 sistl. Jan. läses, ettaf skräddaremästaren herr C. P. Årnell insändt anförande, hvaruti min heder finnes på ett så oförskämdt sätt angripen, att jag anser mig icke kuna undvika att offentligen bemöta detsamma, ehuru jag anser att ämnet hvarom fråga är, icke kan för den större allmänheten vara af något intresse. . De lögnaktiga och vrängda framställningar herr Årnell i tidningsartikeln begagnat, uppenbarligen för att släcka sin harm deröfver:att domstolarne, der tvistefrågan oss emellan varit föremål för skärskådande, ogillat hans talan, erfordra icke någon vidlyftig vederläggning å min sida. Jag vill endast i korthet framställa först tvistens orsak och sedermera hvad i ämnet vid domstolarne sig tilldragit. Sedan vid skräddareembetets år 4847 skedde upplösning fråga uppstått om huru de under embetets vård och förvaltning stående fonder derefter borde användas och förvaltas, så har, efter det flere öfverläggningar härom egt rum, en för ändamålet sammanbragt pluralitet af f. d. embetets ledamöter vid allmän sammankomst den 41 Juli 1848, sedan det byggliga förslaget, att sins emellan fördela alltsammans blifvit för tillfället afböjdt, dels antagit ett i beredskap uppsatt reglemente, jemlikt hvilket en disponibel summa af 2790 rdr bko utgörande ungefär en sjundedel af det hela skulle till en början bland dem fördelas; dels ock den 18 samma månad utsett en direktion, för att bringa detta, jemte flere i sammanhang dermed fattade beslut till verkställighet. Till ordförande i denna s. k. direktion utsågs herr Årnell, som ifrigast arbetat för planens genomdrifvande. I bemödandet å min sida att hindra verkställigheten af omförmälde förhastade beslut, har jag varit understödd af en aktningsvärd och talrik minoritet bland f. d. embetets ledamöter, bestående utan undantag af sådana, hvilka för rättskaffenhet och redlighet åtnjuta medborgares allmänna högaktning, och hvilkas rättskänsla bjuder dem att förakta den rofgirighet som tillgriper allmänna medel, äfven om sådant kan ske ostraffadt, samt trängande behof för ögonblicket derigenom tillfredsställas. Vihafvai våra ofvannämnde gemensamma bemödanden varit ledde af den öfvertygelse att embetets nuvarande ledamöter sakna all rätt att sig emellan fördela den sparpenning våra förfåder under århundraden samuanskjutit för att enligt antagna statuter under kommånde tider tjena till välgörande ändamål för personer åt hvilka de velat egna en kär omtanka, men ej för att af roflystna händer tillgripas; och vi hafva