Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 3

I derföre fast beslutat, att i det längsta motarbeta detta I plundringsförsök, som väl till en början afser blott Jen fjerdedel af det hela, men hvars återstod likväl, Jom detta första försök vinner framgång, snart nog torde på enahanda sätt försvinna, tillika med hvad som kan inflyta för de värderika arbeten af silfver såmt öfriga minnesmärken från forntiden, som i flera I generationer utgiort embetets tillhörighet, men nu I skola, enligt hvad beslutadt är, försäljas. Följderna af detta reglemente hafva ock redan visat sig derlutinnan, att direktionen, som her sig verkställigheten deraf uppdragen, måst nedsätta beloppen af från fonderna hittills utgående såväl begrafninrgs som enkbjelp, emedan desse utgifter ej kunde, sedan en del af grundfonderna försvunnit, af ränten å det öfverI blifne, till förut vanligt belopp utgå, och sådant oakItadt embetets ledamöter tillförene städse ansett det lenkhjelpen tarfvade tillökning, ehuru med afseende å fondens otillräcklighet denna åsigt endast som en önskan för framtiden kunnat framställas. Detta om anledningen till tvisten samt den uppkomna söndringen i åsigter embetets ledamöter emellan. Nu till sjelfva tvistefrågan, såden den inför domstolarne förekommit. Uti en den 6 Okt. 1848 till Stockholms kämnersrätt ingifven ansökning yrkade herr ÅAtnell jemte skräddaremästaren G. P. Holm å förutnämnde direktions vägnar, att undertecknad, som i många är haft äran att vara embetets ålderman samt förtroendet att vara. dess kassaförvaltare, matte åläggas förklara mig öfver åtskilliga smärre vid min sednaste redogörelse af den 28 nästförutgångne Augusti gjorde anmärkningar, samt till direktionen aflemna f. d. embetets i min vård befintliga tillhörigheter, som uppgåfvos besfå af en blecklåda medlås och nyckel samt deri förvarade kontant 462 rdr 56 sk. 40 rst. hko jemte ätskillige gåfvobref, kontanfer och dylikt. Om nu i förbigående desse påståenden, hvarom hela rättegången handlar, närmare betrskfas, så finnes deraf, dels buru obetydlig tvistefrigan i sig sjelf är, dels huru oförskämd den insinuation är, att ljag skall, såsom herr Årnells anförande innehåller, kunna med dessa tillgångar sätta mig i säkerhet på andra sidan Atlantiska hafvet och der r sten al desamma. Vid mitt första ur aäde till I svaromål inför domstolen förklarade jag irgentiog högre önskade, än att få after ig inpehade tillika med redovi-ning för hvad jag i vt intill aflemnandet; dock sam direktionen, bvilken påstöerdet Iramställt, blifvit vald och konstituered till följd af ett reglemente, som ännu icke blifvit, på den af Kongl. Maj:t den 22 December 1846 i utfärdade fabriksoch handtverksordning såsors vilkor för dess gällande kraft föreskrifver, af magistraten fastI stäldt, och jag dels af orsaker, hvilka här ofvan finInes antydda, ej ville åt detta reglemente medgifva I giltighet i något afseende, dels fruktade stt i obehöriga händer lemna hvad jag till vårdande emottagit, lansåg jag mig böra till domstolen he a, huruvida direktionen vid ofvan anmärkte förbållande egde I befogenhet till den talan som blifvit väckt sämt var I berättigad att i sin vård och till förvaltning mottaga hvad af embetets tillhörigheter jag innöhade, i hvilket fall jag uttryckligen förklarade mig genast villig desamrsa jemte fortsatt redovisning från den 198 Augusti till direktionen aflemna. nef mitt så beskaffade svaromål var, att kämnersrätten genom: döm den 6 Nov. .s. år och Stockholms rådhusrätt genom dom den 9 Maj 1849 förklarade att, emedan reglementet ej vore af behörig myndighet faststäldt och således saknade all verkan, direktionen, som blifvit i enlighet med reglemertet utsedd, ej eller vore behörig att å ledamöternes i f.d. embetet vägnar -handla, samt dessas tillgångar innehafva och -förvalta, hvadankäromålet ogillades; Hyaremot och efter det under rättegången ett stort antal skräddaremästare här i staden uppträdt såsom mellankommande parter somt med mig sig förenat, och vederparterne gjort ett misslyckadt försök att få deras antagne reglemente af mogistraten faststäldt, Kongl. Svea hofrätt genom dom den 42 December nästl. år från synpunkten att frågan, som blifvit sf direktionen instämd, vore oberoende af den om reglementets fastställande, återförvisat saken till kämnersrätten för att derstädes ånyo till behandling upptagas. Jag har funnit mig föranlåten till denra fullständiga framställning af saken, för att inför allmänheten visa att ingen enda af de flere i tit. Årpells insända artikel förekommande infama insinuationer emot mig och öfrige vederparter ega minsta skymt af trovärdighet, eller äro af sakens beskaffenhet i ringaste afseende föranledda; och jag fortsätter mitt städse inför domstolarne gjorde förklarande, att jag skall stä la mig till efterrättelse den första dom, som ålägger mig att till disektionen utgifva hvad jag innehafver af embetets tillhörigheter, bland hvilka de kontante medlen långt för detta äro af mig använde för det ändamål, hvartill jag dessmma emottsgit,. nemligen : till begrafningsoch enkebjelp inom f. d. embetet. Jag bar så mycket mindre skäl att handla annorlunda, som den förskingring eller så kallade utdelning, mot hvilken jag sträfvar, ej förekommes dymedelst att jag i min vård behåller några bandlingar af intet värde, då hela f. d. embetets förmögenhet, som efter det f. d. embetets fasta egendom blifvit försåld, befinnes på ganska rörlig fot, redan är, enligt hr Årnells eget erkännande, i hans och den öfrige direktionens händer, samt följaktligen underkastad de åtgärder direktionen kan ämna med densamma vidtaga. Tvenne fördelningar hafva ock under benämning af utdelad räntarv redan egt rum. Då jag allt sedan år 1831 haft embeisledamöternas frivilliga förtroende att vara kassaförvaltare, samt för denna mödosamma, ansvarsfulla och lönlösa befattning årligen redovisat och erhållit decharge; då hela fonden utgjorde cirka 42,060 rdr hko, men sedan ökat sig till öfver 20,000 rår bko, samt jag. ganska ofta måst för löpande utgifter ligga med ej obetydliga belopp af egna medel i förskott, hade jag hyst den billiga förhoppning att få vara fredad från sådane illskefulla anfall, som det för hvilket jag i den omnämnde af hr Årnell insände tidningsartik. In varit föremål; dock som angrepp af sådan art pläga i allmänna omdömet verka menligast för angriparen sjelf, då de äro riktade mot en person, hvars vandel under en tillryggalagd lefnadsbana varit från tillvitelser fri, kan jag ej annat än beklaga den blindhet och bristande humanitet, som låter förledamin motståndare att välja chikanens vapen för sina afsigters uppnående. Och får jag slutligen bestämdt förklara, att jag icke af någon anledning vidare inlåter mig med hr Årnell i tvist, på det fält ban nödgat mig att för denna enda gång beträda; men att deremot de handlingar, som vitsorda sanningen af hvad jag här ofvan anfört, äro när som. helst, för hvem det önskar, hos mig att genomläsa. Stockholm den 2 Febr. 1850. C. F. Spångberg. teve RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Det omtalades i förra veckan, att vid det förfärliga ovädret förliden tisdag en person blifvit funCan ee