Aftonbladet – 25 januari 1850, sida 2

Slesvigska frågans ställning. I Nyare Helsingborgsposten, för i lördags läses fö!jande, som synes oss intressant nog i afseende på frågan om fred eller krig på våren för Danmark: Slesvig-holstenarnes närvarande ställning skildras af Eiderkorrespondenten i Berl. Nachr. af den 9 dennes med mörkare, men utan tvifyvel sannare färger, än hvaruti de vanliga slesvig.holsteinska referaterne i de tyska bladen hålla sina berättelser. Man plägar, säger han, begynna året med en återblick; men det gifves förhållanden, då dessa äro alldeles öfverflödigavoch man tvingas att framför allt skåda framåt, och i en sådan ställning befinner SlesvigHolstein sig för närvarande. Hvad som har skett, det är nu en gång skedt; det är icke värdt att klaga eller knota, der ty värr ingenting hjelper. Bäst är det att se på hvad som föreligger såsom vilkor för hvad som skall ske I afseende på Danmark finner han tvenne betänkliga fenomener, hvilka emedlertid blott äro foster af hans egen fantasi, nemligen: ett stort deficit, hvilket skulle hindra krigets fortsättande, och dernäst en förestående kamp emel lan det demokratiska och ministeriella partiet, hvaruli det sednare efter all sannolikhet måste ligga under. Men i hvilket fall som helst, förmenar han alt resultatet blifver krig. Det danska folket skall förena sig med demokraternes upprop till krig, och om äfven de ministeriella segra, så skola de fortfara att uppställa sådana villkor för sesvig-holsteinarne, att dessa icke kunna antaga dem med mindre de dertill tvingas genom svärdet. Ref. öfvergår från Danmark till Preussen: Preussarnes ställning i Sydslesvig, säger han, har blifvit så försvårad, att ockupationen i längden blifver omöjlig; ty den medförer icte allenast ett försvagande af Preussens anseende, utan trupparne skola icke länge kunna motstå det mäktiga inflytandet af deras ställning. Preussen är af alla makter den, som mest bör önska ett slut på denna ockupation. Men så snart den upphör, stå redan 20000 danskar stridsfärdiga på Als och Slesvigs norra gränser, för att gripa det lägliga ögonblicket, och så snart den första danske soldaten sätter sin fot på Slesvigsk botten, är också kriget förklaradt å Holsteins sida. Detta är den andra sannolikheten för kriget. Och slutligen, när man tager i betraktande ståthållarskapet och landsförsamlingen, skall man finna att de i det närmaste äro renons på politiska förhållningsreglor. En öfverenskommelse är knappt möjlig; Danmark har sträckt sina fordringar för högt. De trenne förtroamana n en Äännn i i D. on nägan hes, gifva er den försäkran, alt de Sherbufvud nu alls icke mera resa till Köpenhbamn. Derigenom äro de direkta underhandlingarne afbrutne och den enda återstående utvägen är — kriget. Men härtill kommer att tillståndet i Slesvig blifver för slesvigarne (d. v. s. slesvigholsteinarne) alldeles odrägligt, och framför allt att Holstein snart blifver helt och hållet ur stånd att ensamt hålla en så stark krigshär på benen. TI detta afseende måste nödvändigt anskaffas hjelp, och det snart; men på hvad sätt? Det vet ingen. Krig är åter det enda. Allmänna opinionen bar tillika uppgifvit hoppet om ett snart fredsslut. Man ser intet slut på saken och diplomatiken bringar den icke heller närmare målet. Derföre, säger han, tror jag att derest icke med det aldrasnaraste ett bestämt och antagligt fredsförslag kommer till stånd i Berlin, ett nytt fälttåg till våren är oundvikligt; och hvad derpå följer, må Gud veta — ,Landsförsamlingen, säger han till slut, har sedan den 3 Januari hållit möten i Kiel, och i alla dessa sammanträden aldrig vetat att taga något initiativ; och med ståthållarskapet har förhällandat varit fullkomligt enahanda. Så beqvämligt mången torde anse detta, måste jag likväl för tionde gången upprepa hvad jag alltid har sagt: att just detta är den verkliga faran för den slesvig-holsteinska frågan. Ty Slesvig-Holstein kan numera icke hjelpa sig sjelf, och icke heller kan det störta hela Tyskland i ett oberäkneligt krig. Derigenom att man med för stor klokhet förespeglat detsamma möjligheten af det förra, har man ganska oförsigtigt ställt det öfver möjligheten af det sednare. Det nya året är nu ingånget; det. skall stadfästa denna åsigt; måtte det taga ett vänligt och fredligt slut!