Aftonbladet – 25 januari 1850, sida 2

MUSIK. Sånger vid Piano-forte af Isidor Dannström. Vi hafva på sednare tiden haft få kompositörer, af solosånger som vunnit så mycken popularitet som br Dannström. Hans sårgmö bär väl icke, såsom några äldre kompositörers, företrädesvis en nordisk, prägel, och kan ej heller kallas förvånande eller storartad, men hon eger i allmänhet dramatiskt lif, är varm och hjertlig, äfven då hon litet smått koketterar, — ofta öm, sjunger gerna kärlek, samt saknar derjemte aldrig elegans, samt gör sig derigenom välkommen och snart bekant med publiken. Låtom oss nu se i hvilken drägt hon visar sig i detta sånghäfte. M 4 Otålighet. Här finna vi en längtande, suckande, ja, nära nog förtviflande älskarinna som tyckes förgäfves vänta silt hjertas vän. Första satsen i denna sång är mest deklamation, motivet som ligger i ackompagnementet, är vackert genomfördt och ansluter sig väl till textens karaktär; öfvergången till dur, der andante con moto inträder och der sången egentligen börjar, är serdeles lyckad likasom imitationerna i pianostämman hvilka taga sig väl ut; vi skulle likväl tro att sången hade vunnit på om den i sista akterna hade utvikit till moll i stället för att sluta i dur. Den tröstlösa klagan öfver ett sviket hopp, som här uttalar sig i glada durtoner, hade troligen i thy fall vunnit mera sympathi. JM 2 Es tula soeur des anges, med fransysk text, är onekligen en af hr D:s vackraste kompositioner, och intager vid första åhörandet. Den mindre väl träffade svenska öfversättningen bör likväl utbytas emot den fransyska texten, hvarigenom stycket skall bibehålla sitt ursprungliga behag. JM 53 Fiskaresång,. Vi hafva bär ofvan yttrat att hr Dannströms sångmö icke är nordisk, men det omdömet gäller icke för denna fiskaresång, som väl kan sägas hafva en fullkomlig svensk karakter. Det är en fiskare som, under det han gungar på vågorna, uppstämmer en sång i dessa ljuft vemodiga tongångar som äro så egna i den nordiska sången. Serdeles vacker är andra sattsen der fiskaren drillar i kapp med fåglarna under ett fyndigt och ljudhärmandsa ackompagnement af pianostämman. Etttryckfel har säkert insmugit sig i sista tekten på första raden, nemligen Ais i stället för A. 22 4; Vandraren. Här stöta vi åter på ett stycke af erotisk anda; en älskare är ute och svärmar i molndiger natt mellan åskviggar och afgrunder, dervid han naturligtvis önskar sig till ledstjerna en blick ur hennes öga. Kompositören har iklädt denna sång en täck musikalisk skrudålaNatt och Morgonn. Första satsen hade dock måhända med mera fördel kunnat behandlas i recitativform. Hen detta är egentligen en tyckeoch smakfråga och beror i allt fall mycket på exekutörens sätt att föredraga den. Sånghäftet slutar med Varningen,. I värt tycke hafva vi här icke fått det bästa sist, ty detta lilla stycke, eburu gladt och trefligt nog, går dock icke upp i konstvärde eller behag mot de föregående. Det tillhör en Vaudeville som blifvit gifven på Min