Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 3

vid ibland: gnat följände; öm siåd nyligen på kon: tinenten gjörda iakttagelser: Åtskilligt har blifvit sägde öl tillståndål på Europas fasta land och den, misslyckade utgången på de der inträffade statshvällningarne Jägkan likväl, icke megifva det antagandet, att folkens stora ansträngningar emot-sina gamla förtryckande styrelser varit fruktlösa för kons tinentens invånare! Jag besökte kontinenten åren 1846 och 1847, således innan de sednaste hvälfningarne derstädes inträffade. Jag såg burudant tillståndet der var då, och: jag vet hurudant det är nuy och jemförelsenupplyser att de bedraga sig, som tro att folken återfallit i samma dödsdvala, som då beherrskade dem (Lifligt bifall): Det förhåller sig tvärtom. Ofverallt der hvälfningarne ägt rum, hafva folken sett tryckpressen mer eller mindre frigjord från censurtvånget, och de rådfrågas till och med, om än mer eller mindre vidsträckt, öfver de allmänna angelägenheterna; och äfven dessa ofullkomligarepresentationsrättigheter lemna en tillförlitlig borgen, att: folken icke komma att återkrida till ställningen 1847 (Hör, hör!). Enväldets strid är nu mera blott de: fensif; det fäktar för att qvarhålla sin förra makt, utan någon uppriktig förhoppning att kunna återvinna hvad den nödgats afstå. (Bifall.) Man har äfven ordat mycket om ansträngningarne. för den allmänna : verldsfreden: Vid den i Paris för detta stora syftemålet hållna kongressen voro ledamöterna stundom i ett kinkigt förhållande till en del af landets frihetsvänner, som anmärkt att vi icke vid detta tillfälle talade för folkets rättigheter; förorden j freden -ansamt — sade de — så skall man anse er för despotismens ombud, ty freden är i närvarande ögonblick omöjlig;. Vårt svar blef, att det blott är under tänkesättens blodlösa -strider, som : folkens framskridande sker; detär pressen och: jernvägarne, som lätta dessa opinionsutbyten och opinionseröfringar, men endast under vapnens hvila. Träda åter folken emot hvarandra på slagtfältet, då tystna opinionstvisterna, ty menniskorna Ssysselsättas då hufvudsakligen af sjelfbevarandets bestyr, men de framsteg som hvila äro ideernas, hvarifrån dock alla förståndiga samhällsgrunders seger ensåmt härstammat. Förhållandet med despoterna eller folk som låta hänföra sig att likna dem är någonting helt annat. När ett folks krigshärar tåga wut att med röfvareband göra hvad man kan kalla hemgång hos ett annat folk, som icke förolämpat-det på något vis; då böra medborgarne al hvarje fritt land, der en mån kan offentligen yttra sin tanka inför, den bildade verlden, icke tveka vid förkastelsedomen. Jag kan särskildt tillämpa detta på Rysslands hemgång i Ungern (Hör, hör!) och föga mindre måste jag: afsky Frankrikes väpnade skrymteri hos romrarne (Hör, hör! jemte upprepade bifallsbetygelser). Väl är jag krigets ovän; men hvad jag hatar mer än kriget är orättfärdigheten; och när jag ser denna bedrilvas af ett folk emotettannat, så kan jagframförallt icke dölja. min blygsel öfver att några, om än högst få invånare äfven i vårt fria land nedlåtit Sig. att söka missleda dess foik.i afseende på nyssnämnde tilltag, ja, att framträda såsom den ryska envåldsmaktens kärbpar emot det hjeltemodiga Ungerska folket (Mångdubblade och fortsatta bifallsrop). . När de ändtligen upphört fortsatte talaren). Ultrycket af er mening om hvad j jag nyss yttrade, öfverensstämmer med vad jag förut erfarit i London, och bevisar att detta lands sunda7allmänna tänkesätt nu som alltid stått på den lidande mensklighetens och fosterlandskänslans sida hvar helst dessa uppenbarat sig). Dessa talarens slutord mottogos af hela församlingen med handklappningar, skallande bifallsrop och andra glädjebetygelser.