Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 2

-—--— — i ——— — — —— — VN Vit Honom tycktes hon knappt ihågkomma. Albrekt drog dock fram dermed då han kom sig något före, och temligen otvunget klädde ham sina ord i beundran öfver alla de minnesrika lemningar han skådat ifrån en förfluten tid. Ja kära Albrekt, sade grefvinnan, du får här alldeles sköta dig sjelf och jag tycker, för att vara uppriktig, att jag ej bör beklaga. dig. Du har slottet och helå trakten häromkring att förnöja dig af. Älskar du att jaga så avmäl det hos jägmästaren, hatl bar både goda hundär öch bösser att erbjuda dig och kan underrätta dig om de trakter som äroi rikast på villebråd. Öaskar du promenader till häst, så vänd dig till stallmästaren, öch skule ej allt detta vara dig nog, så har jag fogat anstalt derom att en liten båt med snöhvitasegel och svajande vimplar redan dennaafton skall ligga för din räkning nere vid lilla bron. Ack min goda, goda tantts sade Albrekt med varm hjertlighet i sin ton under det han böjde sig ned och kysste hennes hand för att till någon del dölja den djupa rodnad, som öfverflög hans drag vid den sednare förespeglingen af de förlustelser hon beredt honom. Hon visste icke, hon, huru alltsedan den föregående afionen en båt legat i Albrekts håg. Den unge markisen iakttog på det nogaste sätt i verlden grefvinnans önskan att han måtte sköta sig sjelf, och för det närvarande kunde ingen ting vara honom kärare än hans fullkomliga frihet. Halfva dagen tillbragte han i-riddarsalen der han väl tilläste dörren efter sig, På det Han i ostörd ro skulle få betrakta den sköna Antonias bild, som med hvarie dag blef honom mera kär, mera förtjusande. Då han lemnat riddarsalen begaf han sig genast ned till bron, hvarest Hans båt låg fängslad. Han lossade dess babd och fria och lätta sväfvade de båda ut på vågorna, och här med rodret i sin hand och seglet fyldt af friska vindar, lät han föra sig fram öfver det blåa djupet under det hans tankar ehdast voro fåstade på henne, tjuserskan bakom den gulnade duken och på dess original den arma grafbruden, hvilken för hans uppjagade inbillning sväfvade rundt omkring dessa trakter lik en skyddande genius. Albrekt hade nu tillbragt nära 8 dagar på OrlinIcourt och på denna korta tiderymd hade en full komlig förändring försiggått uti det lilla land som -l Albrekt nämnde sitt hjärta Hvad hän aldrig trot ri hade nu inträffat. ans hittills så dyrkade och af. C untiade tant hade fått en rival, och denna, buru löj: ligtYivar en död bild, en målad tafla, imon som he a Itraktade af Albrekt med större förtjusning än hit Itill8 någon dödlig qvinne, Ett fest beslut var pr