Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 2

ritardando, underlät han döck aldrig att noga återtaga det föröt angilna tidmåttet. — En hvar, som känner svårigheten och tillika vigten af att rätt träffa Mozartska tempi, skall utan tvifvel erkänna hr Foronis samvetsgranna bemödanden, Hvilka i vår tanke-också i deflesta fall lyckades, förnämligast emedan han ej synes följt örats nycker, utan fastmer grundat sina anordningar på det resonnement, som ett grundligt librettoch partiturstudium gifver vid handen. För öfrigt var det icke alltid så lätt att genomföra de gjorda förändringarne, emedan orkestern då och då, helst i långsammare tidmitt visade en ej obetydlig benägenhet att återvända i de gamla hjulspåren: — Ännu qvarstår visserligen det Dupuyska pandemoniet såsom en parodi öfver Mozarts toner, ännu ock den platta dialogen som en skärande kontrast mot desamma, och tiden är verkligen inne för bortskaffandet af dessa vanprydnader; vi tro ock, att detta skulle skett, om det stått i hr Foronis förmåga. Uti sångpersonalens prestationer förekom onekligen ett och annat mera lyckadt moment, men det hela gaf af Mozarts undersköna, lefnadsfriska fantasibild blott en temligen matt skugga. Det är med stor motvilja vi yttra detta; men huru man än må vända saken, blir den dock ej annorlunda. Bland de lusare punkterna bör man framför allt nämna den utmärkt rena och idla styl, hvari hr Gänther utförde Don Ottavios parti, och hvarvid man endast skulle kunna anmärka att han i sin andra aria stundom något fördröjde tempot. Detta hindrade dock ej det välförtjenta bifall, som egnades hans båda arier, af hvilka synnerligast den anra gjorde furore, samt ock måste sjungas da capo. Vi ingå för närvarande ej i en detaljerad granskning, men förbehålla oss, i förhoppning af en framida värdigare representation af det herrliga verket, en närmare amalys2f densamma. —u—