Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 2

tagen; hvadan icke heller något saåmmandrag öfver arbetspersonalen vid de serskilda: bergverken och bruken hittills kunnat intagas uti de underdåniga berättelser om förhållandet med rikets bergshandtering, hvilka det åligger kongl. kollegium att, för hvarje år, till Kongl. Maj:t. aflemna. Af-sådan anledning är det ock som kongl. kollegium nu finner sig föranlåtet, att härmed erinra tit. om ett noggrannt fullgörande hädanefter af ofvannämnde stadgande; hvarvid dock kongl. kollegium för vinnande af likstämmighet i uppgifteroe samt statistisk reda, anser sig jemväl böra till efterrättelse meddela följande allmänna föreskrifter, nemligen: 1:0 Att grufvcarbetare indelas i följande 3:ne klasser. a) Egentlige eller ständige grufvearbetare. b) Med grufvebrytningsarbeten tillfälligt sysselsatte personer; samt ce) Qvinnor och barn, som varit använde vid grufvearbete, eller malmsofring och skrädning. 2:0 Att till antalet af hytltearbetare räknas endast mtsmästare, hyttedrängar, uppsättare, rostbrännare och bokatre. 3:0 Att af bruksarbetare vid jernverken, dit ej heller kolare få räknas, serskildt upptagas dels de vid stångjernstillverkningen använde, dels ock de, som vid manufaktursmidet och den gröfre jernförädlingen äro anställde, samt 4:0 Att dessutom alla vid de ädlare verken, gjuterierne och öfrige till bergsbruken hörande inrättningar, befintlige arbetare böra fullständigt upptagas och klassificeras, helst under iakttagande af den ordning, hvari desså verk uti konpgl. kollegii tryckta årsberättelser förekomma. Skulle emellertid för nämnde uppgifters bringande i behörig form uti embetsrelationen för år 4849 några närmare upplysningar ifrån bruken och bergverken nu blifva behöflige; så äger tit. att sådane an:ingen ifrån bergsbruken, genom vederbörånde förvaltare, infordra, eller cek att af mantalsförteekningarne, genom korrespondens med landstatens tjenstemän, söka förskaffa sig de derutöfver tilläfventyrs erforderlige specialuppgifterne. — Uti Westmanlands Läns Tidning, läses följande: Oaktadt det egentligen tillhör presterskapet att dermed taga en allvarligare befattning, anse vi oss icke kuuna undgå att uttala ett varnande ord till allmänheten med anledning af det faktum, som nyligen yppat sig i staden, nemligen att läseriets. epidemi, som på alla ställen, der den fått insteg, förorsakat så mycket ondt, äfven här fått ett, om än, såsom vi hoppas, ännu löst fotfäste. Samma tidning. gifver derefter följande träffande teckning af läseriet, hvilken dock ej har tillämpning på alla men väl på en mängd af de mera fanatiska: Läseriets lärosatser förefalla i sjeifva verket icke serdeles afvikande från Kyrkans religiösa dogmer i allmänhet, om: ock deras anathemer öfver vårt Lutherska presterskap gifva anledning till en sådan förmodan, men dessa äro: deruti uppfattade på ett ;råare, förståndslösare och mera till mentiskans lägre andliga förmögenheter talande sätt. Det är dess förderfliga följder i det sociala lifvet vi vilja angripa, det är den smitta det meddelar åt själen, för hvilkem vi varna allmänheten. Vi rikta vårt anfall mot det i läsarnes konventiklar rådande missbruket af uppevbarelsens ord såsom ett artificiellt retmedel för att åstadkomma en religiös öfverspänning, Hvilken ej har större likhet med den lugna kristliga andakten, än den rusiges glädje har med den nyktres, mot den ur em slik öfverspänming härflytande iatoleransen mot okka tänkande, samt obenägenheten för lofligt och nödvändigt arbete, mot dev vilda proselytmakeriet, deraf följande oförsynta inträngande i enskilda förhålländen, och störande inverkningar på familjernas frid, mot det andliga högmod, som karaktiserar dessa i sin egen tanke Guds utkorade redskap. samt slutligen den förkättring af den menskliga forskningens högsta resultater, och dem förkastelsedom öfver konstens och poesiens skönaste produkter, likasom öfver: de sociala nöjena, hvilka: de icke sky att uttala och som ger det rigtiga läseriet en tendens; hvilken måste sluta med obskurantism och barbari. Såsom förhållandet är med allt slags svärmeri; angriper det företrädesvis: personer med svagt och inskränkt förstånd, sjuklig känsla samt liflig och retlig inbillningskraft. Vi vilja icke påstå, att den början till s. k. läseri, som uppenbarat sig: inom vårt samhälle, har den utbildade karaktär vi ofvan antydt; men vi hafva dock försport ett och annat, som låter förmoda, att tendensen: deruti är äkta och om den ohämmadt får utveckla sig, nog i sinomstid Skall: kännas igen på frukten; vi hafva derföre trott, att ett ord i tid är bätre sagdt än osagdt, det må för öfrigt verka huru litet eller huru mycket som helst. Slutligen få vi förklära, att dessa våra ord icke äro ställda till dem, som redan äro läsare, utan till den ännu:oanstuckna mängden. De förre äro nemligen oåtkomlige för förnuftsskäl och anse äfven ;de klaraste af detta slag vederlagdå med ett bibelspråk, ryckt ur-sitt sammanhang, hvilket,:det må nu passa eller icke, alltid är tilräckligt för dessa menniskor, hos hvilka förståndets skärpa blifvit skadad af exaltationen.. Vi vilja knappt ens uppmuntra den allmänna makten att förfara mot dem med den i lagen föreskrifna strängheten, så länge saken icke nått någon det allmänna lugnet störande: höjd. De skola nemligen i sådant fall blott med oändlig sjelfbelåtenhet stieka hufvudet in i matyrglorian och påstå sig lida för Christi-skull. Men för presterskapet är det deremot af oändlig vigt, att använda ålla de värdiga och mäktiga medel, som stå dem till buds, så väli de offentliga kyrkliga föredragev, som i.sin enskilda verksamhet, för att hindra denna farliga sjukdoms vidsträcktare utbredning i sinnena. : —— AA — Uti Nerikes Allehanda läses följande jemförelse mellan åtskilliga Städers moralitet, så vidt dertill kan slutas af förhållandet mellan äkta och oäkta barn, födde år 1849: g Carlskrona: födde 564, hvaraf oäkta 66; således cäkta mellan hvaräte och 6:ta. iVddeyalla: f. 80, hv. oäkta 9, således oäkta omkr. hvar 9:de. I Lidköping: fr 94, hv. oäkta 9, således oäkta omkr.