Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 2

attadt, att han den, följande aftonem som var graf-. yrudenrs, skulle vid midnattens timma gunga i.sin bål Då vågorna utanför kapellets ö. Han skulle se om det låg någon sanning till: grund för Wolfs berätelse. Om en för flera århundraden tillbaka afliden person, egde förmåga att stiga ur sin graf och besöka. vissa ställen här på jorden. Om detta verkligen egde grund, så skulle han äfven med fara för sitt lif tala med denna hvita vålnad som så på förkänd: upptagit alla hans tankar. Den för Albrekt så betydelsefulla fredagsaftonen var inne. Grefvinnan hölls af ett obetydligt illamående vid sängen, så att hon ej såg Albrekt på aftonen, utan han superade allena. Den lätta aftonmåltiden intogs snart och han återvände till sina rum belastad med en mängd tidningar, hvilka nyss kommit ifrån Paris och blifvit lemnade honom till förströelse. Hans sinne var likväl denra afton icke disponeradt för några Parisernyheter, hvarföre han vid inträdet till sina rum kastade dem på den första lediga plats han fann. Betjenten afskedades tidigt och derefter gjorde hän sig förvissad om möjligheten att obemärkt kunna komma ut och in i slottet när han behagade på natten. Då allt var tyst och stilla i slottet, började Albrekt att göra sin toalett för det tillernade äfventyret och, besynnerligt nog, detta var icke lätt gjordt. Hen fann nemligen att han ej vid närvarande tillfälle kunde uppträda i sin nutids kostym, han måste något närma sig riddartiderna, hvarföre han på förmiddagen i riddarsalen utsett åt sig åtskilliga persedlar som han ansåg vara passande, och började nu med stor ifver att ikläda dem. Så omslöt en blå vapenrock med stora massiva knappar hans ädla gestalt. Vid sidan spände ban en lång stickvärja med rak och bred klinga, kastade öfver sina axlar en stor tung silfverkedja, rikt förgylld, på fötterna drog han vida, med gullfransar behängda ridstöflar, på hvilka stora gyllene sporrar voro fästade. På hufvudet satte ban en lätt sammetsmössa prydd med en dyrbar agraff, från hvilken en svajande strutsfjäder föll ned öfver venstra örat. Han tog sig oförlikneligen väl ut i denna hoplånade drägt och hans hållning var så ridderlig, som trots någonsin en medeltidens kämpe kunde framvisa den. Det sköna och stolta ögat, de mörka mustscherna togo sig präktigt ut under plymen och sammetsmössan, och det skulle hafva varit svårt att finna en behagligare gestalt än denna. Då han nu var färdig kastade han en vid kappa öfver sin drägt, gick med sakta steg ur rummet och försvann i de mörka gångarna som ledde ned till