Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 2

örstugan. Månan spred; en lysande glans öfver hela andskapet då Albrekt wädde ut ur slottet, och han yckte sig aldrig hafva sett dess strålar så glänsande, nen han hade också: aldrig förr dragit ut för att ala med andar. Ej underligt då om hela naturen yntes i. annan prakt för honom än förut... Hans antasi var i denna stund så uppjagad, så förberedd itt uppfånga öfvernaturliga tilldragelser att det ej öll honom in betvifla, att ban verkeligen skulle få ;e den underbara syn han väntade sig. Han steg lätt ut i-den lilla båten, sköt den sakta från traaden och gusgade snart på det försilfrade bafvet. Det hvita seglet fylldes af en sakta framåt förande vind, och med klappande hjerta och spejande blick tyrde Albrekt den lätta båten mot kapellets lilla wolme. Klockan var nära tolf. Den gråa klippan tod för hans. forskande blickar, men ännu utan sin Niobe. Han kryssade derföre alltid ärnu på något fstånd, ty det var ju hans segel hon först skulle se. Det var från hafvet bruden väntade sin brudgumme. Klockan slog tolf. Albrekt hörde med en onämnbar känsla af hemskhet det dofva och entoniga ljudet kringsväfva sig på vågorna och i samma ögonblick uppenbarade sig grafbrudens hvita gestalt på klippan. Albrekts kind blef blek som jordens hvita drifva, hans hjertas slag liksom stadnade och en förlamande känsla genomfor hela hans varelse. Han förmådde ej på en lång stund röra hvarken hand eler fot. Båten, som han nyss före uppehbbarelsen styrt rakt mot holmen, ilade med sakta fart åt stranden utan något hans tillgörande, men vid den lilla stöten han erfor, då farkosten nådde stranden, vaknade vår riddare till full sans. All fruktan var nu försvunnen, och med det djerfvaste mod, den öfvernaturligaste själsspänning hoppade han ur båten i den, fasta föresats att, hända hvåd som hända ville, nalkas skulle ban den hvita vålnaden och veta hvarföre hon den arma varelsen uppträdde här på denna nakna klippa, utan att finna någon ro i sin graf. Hastigt kastade han den. vida kappan ifrån sina axlar, med snabba men fasta steg närmade sig klip. pan, och stod snart på blott några stegs afstånd ifrån den hemlighetsfulla grafbruden; originalet till den bild, som så hänryckt honom: Den hvita gestalten tycktes med intresse hafve åsett den lilla båtens rörelser, och då nu Albreki hoppade i land, böjde hon sig, som det tycktes, lät: framåt för att likasom välkomna den nattliga ridda. ren. Då hon nu såg att Albrekt stadnade, kastade hon hastigt slöjan tillbaka, och gick honom med lätta, luftiga steg till mötes. Åter en häpnad å vår riddares sida, men blott ögon: