Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 2

ej att det var han? vände hon sig till sin man i rörd och glad ton. Det kunde ej vara någon annan, och detta är första steget till en försoning, som jag längtat efter i fyra långa år. Han har ångrat det hårda svar han i går sände mig. Ja, så måste det varap, svarade den unga mannen gladt; då är det af dubbelt värde. Vi skola gå till honom redan i dag,, inföll Linda, hänförd och med en tår i ögat, neller skola vi ej det ? j Ernst tryckte hennes hand. Och nu, Linda, sade han, i det han slog upp pianot och sköt fram en stol, ;nu skall du viga in det med onkels gamla favoritballad. Med en nick hoppade den unga frun fram och satte sig ned, och nu fick majoren höra sin gamla kära visa med ackompagnemang. Denna omedvetna artighet af den unga frun förtjuste till den grad majoren, att korporalen och hans kaffe blefvo alldeles glömda. Han visste ej af att någondera fanns i hans närhet. Han blott lyssnade och log. Se så, nu skola vi genast begifva oss al sade hon, då den sista tonen af riturnellen bortdött, och med brådskande ifver påtog hon hatt och kappa. Jag känner mig så underlig till mods; jag darrar som ett försumligt och ertappadt skolbarn, sade. hon, halft leende, halft ängslig, i det hon tog sin mans arm, nickade ett farväl till lilla Fanny, som helt förundrad stod och strök på pianot med handen, och de båda makarna försvunno för majorens blickar. Han väntade. med otålighet deras återkomst. I Tiden hade aldrig varit bonom så lång, åtminIstone ej sedan hans oroliga ungdomsår förgått Han gick ömsom fram till sin gamla pendy! -Joch beskådade den med en djupsinnig min tlömsom till fönstret och lyddes. Han hanr