Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 2

Her Randels, TAuberts, Meyers och Sacks andra qvartett-soir. Denna soir, som egde rum sistl. lördag, hade ett ännu talrikare auditorium än den föregåeade, och bevistades jemväl af H. K. H. prins Gustaf. Man gaf denna afton en af Haydns skönaste och mest naiva qvartetter (C dur, cah. 15), hvarefter följde Mendelsohns 2:dra qvartett, A-moll. Då den förstnämnde är mera allmänt, känd än den sednare, hvars svårare exekution endast sällan låter den komma till uppförande, så vilja vi om denna särskildt yttra några ord. Den är en bland Mendelsohns äldre arbeten, och utmärker sig genom en sällsynt friskhet i uppfinningen, glödande känsla, rik fantasi. Denna i högre mening ungdomliga skapelse eger, jemte sin tonvetenskapliga halt, långt mera melodisk skönhet än flera bland M:s sednare verk, om den än icke vittnar om samma välde öfver formen, som t. ex. uti hans dubbelqvartett tillkännagifver den fulländade mästaren. Hvad man i detta hänseende skulle kunna önska, uppväges dock mångfaldigt af den djupsinniga andan, den lefvande, dramatiska framställningen: .som en mörk skugga framsmyger mellan de skära melodierna det klagande, oroliga fugamotivet, än för sig sjelft behandladt, än genomväfdt med en figurerad sats, än blott skizzeradt; de vemodiga melodierna i Allegrot undanträngas ständigt af den stormiga figur, som ilar genom stämmorna och blott lemnar den ena, för att åter frambryta ur en annan — men allt mörker försvinner för den underbart sköna sång, som framträder i in:roduktionen, och äfven afslutar det hela, öfver hvilket det sväfvar som en klar ledstjerna; och den djuptänkta betydelse, som ligger uti denna motivernas disposition, synes oss vara verkets största skönhet. Man kan möjligen frånkänna denna komposition konstfulländningens högsta mognad, men ej en mäktigt gripande romantisk poesi. Soirens slutnummer var Beethovens 8:de qvartett, E-moll. Den tillhör de verk, som bilda öfvergången från Beetbovens äldre qvartettperiod till den sednare, som kan anses börja med den 11:te qvartetten. Första allegrot i denna komposition har ypperligt uppfunna, äkta Beethovenska rytmer, bearbetade på denne mästares egendomliga sätt; dock synes den oss icke ega samma melodiska fullhet, som man eljest beundrar i hans qvartettverk. Adagiot deremot är en skapelse, hvartill man måhända knappt skall finna något motstyeke. Beethovens ande fördjupar sig här uti en religiös åskådning, hvars under blott tonspråket förmår skildra; han vandrar genom rymder, hvars kristallklara serenitet är otillgänglig för de vexlande rörelser, som bo i menniskohjertat: man finner icke uttrycken af hopp, förtröstan, glädje, emedan deras motsatser ej finnas der; icke af längtan, af aning, emedan det högsta är uppnådt: allt är lugn, fulländning, harmoni. Dessa sublima kontemplationer, som hos denne mästare ofta förekomma, ehuru ee) alltid på samma ideala höjd, utgöra måhända den innersta helgedomen af Beethovens konst. CSES ATEN AST TONSATT TS SERIE