Aftonbladet – 5 december 1849, sida 2

t om andeverlden i det tillkommande, samt med hela den kända historien och ethnografien till mellangrund. Man skulle utan svårighet kunna uppställa en stor del af dessa skildringar i kronologisk ordningsföljd och deraf bilda ett slags illustrationer till Menniskoslägtets Saga i stort, oaktadt originalerna visst icke kunnat uppsökas i någon sådan ordning. Författaren bar tvärtom låtit sin fantasi sväfva fritt omkring, och hvar helst den träffat ett föremål, som anslagit den genom sin förut icke skärskådade art, der har han låtit henne dröja, och måla. På detta sätt hafva originella urbilder icke någonsin kunnat tryta honom, likasom ej heller originella afbilder; och fullföljande sin bana på samma sätt vidare, befarar han icke att kopiera sig sjelf, som annars är så vanligt hos fruktbara författare, och ännu mindre att kopiera någon annan. För det slags kritik, som utstakat en bana åt sig sjelf, inom hvilken den finner beqvämt att alltid träffa de författare, som den helst granskar, derföre att kända och bepröfvade mått alltid äro till hands: — för en sådan kritik måste Törnrosförfattarens ständiga afvikelse från den bekanta stråkvägen nödvändigt förefalla som en brist; och ju mer hans banor skilja sig från den allmänna, ju mindre måste han vara i dens tycke, som fortvandrar på denna. Läsare, som följa med honom, utan att låta någon dylik kritik visa sig vägen, måste deremot, af samma orsak, se honom sådan han är; och för dem visa sig hans nya bilder i lika oförminskade dimensioner, som de förutgående. Ref. erinrade nyss, att Törnrosförfattaren äfven målar i toner. Närvarande Andra del af Törnrosens imperialoktafupplaga lemnar en särdeles rikhaltig samling af dylika tonmålningar, de så kallade Songes,, som utgöras af icke mindre än femtio musikstycken. Atskilliga bestå väl blott af några takter och i en enda stämma; men andra äga icke obetydligt omfång, äro treoch fyrstämmigt satta och till och med canoniskt genomförda. Förklaringen öfver det ovanliga namnet på dessa lyriska stycken låta vi helst förf. göra sjelf, genom att införa ett utdrag af ett samtal derom, emellan Frans och Henrik, två af hr hofmarskalken Hugo Löwenstjernas söner: Klockan är tre qvart till sex, anmärkte Henrik; före sex begynner icke vår poetiska qväll. Tala, Frans; jag är nyfiken att få veta hvad det kan vara för slag, som pappa Hugo företager i theaterväg här borta midt i norra Nerikes skogar. — Henrik, du vet hvad det är man på den sköna konstens område brukar kalla Tableaux vivants? Men min far har, på grunden af bildskönheten i en tableau vivant, velat upprätta något helt annat hittills i verlden obefintligt. Pappa Hugo vill icke blott hafva nätterna till drömmar, utan äfven en eller annan passande afton dertill; alltså ämner han inrätta ett slags theaterstycken, som han vill kalla Songes. — Songes? Hvarföre namnger han dem icke för hvad de äro: Drömmar? — Alldeles. Det vore kanske klokare. Men det fransyska namnet lär i detta fall stå för honom i ett älskvärdare fjerran, än det svenska, kan jag förmoda; så är han ock en man, hvars ungdom log under Gustaf TII:s tid, der hvarje konstterm gerna tog sig en fransk kostym. Tableaux vivants är ju ock franska? likasom Theater, i grund grekiska? Allt utländskt! — Låt så vara. Songe är ett ganska vackert namn, om man rätt lyssnar derpå: det låter nästan sjelf som en dröm. — Theatern — dertill tages gula salongen, hvars företräde för detta ändamål ligger uti att vara så lång — anordnas på det sätt, att midt igenom rummet hänges en ridå af gaz, som delar det hela midt itu. Vi åskådare sitta på ena sidan om floret. På andra sidan, längst inne i fonden, föregår drömmen. De drömlika representationer min far ämnar utföra äro naturligtvis ett slags små theaterstycken; hvar för sig en framställning, gällande för hvad det är och ej för annat; dock alltid af musikalisk hållning, lika mycket som af plastisk och drastisk. Vi förbigå tillredelserna och de första försöken. Snart kom det tilltänkta sällskapsnöjet i gång. Det skulle blifva för långt att omtala huru, i hvad ställningar, af hvilka personer och med hvad scenisk omgifning hvarje songe utfördes. Vi skola blott omtala några. Än var det den fromma, landtliga flickan Maria, ännu icke förmäld med Josef, som, då hon under vandringen i en dunkel lund känner sitt inre gripas af musikens andar, tycker sig höra toner från rena änglars mun, faller på knä dervid, och ur djupet af himmelsk enfald utropar för sig sjelf: Herre Gud, hvad det är vackert... . Hela denna songe — den första, som uppfördes — innehöll intet mera, än taflan af denna flicka, som sjunger sjelf under det hon lyssnar på de öfverjordiske, hvilka hon tycker, åtfölja sig med hemlighetsfu!la röster. Än, i en annan dröm, framträdde tvenne manliga gestalter, hvilka, om man tillätesig tydning, skulle kunna vara de begge apostlarne Johannes och Petrus. De stodo på en palmomvuxen kulle, och utgöto i sin kontemplation en betraktelse, ställd till hela menskligheten: en anmaning, börjande med de orden, Menniska, om du... Denna scen med sin musik blef således en duett. En annan songe visade Rosaldunas segelfart. Detta äfventyr beskrifves i Murnis-böckerna. Det är en scen ur lifvets verld, hvad man kallar andeverlden. Späda barn, ynglingar och fiickor, som dött bort från jorden, upptagas i änglasällskap; och en hög andinna, Rosalduna, uppfostrar ett antal af dem. Slutligen stiger hon i ett skepp och seglar bort med dem till deras eviga hem. Det är denna segelfart, som utgör ämnet för songen. r . I am canasa ce man dan ckäna Stellamira. som