helst som passa till stycket. I de trestämmiga sångerna utgöras rösterna af: 4) Sopran, 2) All, och 3) antingen Tenor eller Baryton, allt efter som notomfånget utvisar. Att i de fyrstämmiga den fjerde och understa måste vara Bas, begriper hvar menniska. Sådant hör till saker, som här i verlden icke alltid kunna undvaras. — Vid ett och annat styckd finnes utsatt, huruledes pianoforte kan ledsaga rösten. Ref. instämmer fullkomligt i det omdöme förf. sjelf fäller öfver de nyss omnämnda styckena, och tillägger blott ett och annat om några bland de öfriga. JE XIX Fiskarsång vid Kalmar, är den förut från novellen Kapellet bekanta, här satt i en högst målande musik, med trestämmig sats. XXI Den anklagade Bruden och XXII Aurora Hof-fröken äro utförda på samma sätt, och hvar för sig högst intagande. XXIV, Hvarför kom du på ängen är i folkvisans maner träffande återgifvet. XNV Grafven, en mild resignerande sorgklagan, särskildt intressant genom den deri förekommande härmningen af klockringning. XXX, Helgedomens ande... dock, denna i italiensk kyrkostil hållna solosång har förf. ställt i sådant sammanhang med några bland de förnämsta afdelningarne af bokens hela återstod, att vi måste förtydliga det genom ett utdrag ur berättelsen derom : Fransyttrade sin glädje öfver Helgedomens Ande. som var den sista songen. Ack! utbrast han, jag frågar likväl hvar och en med varmt, oskyldigt sinne: voro ej dessa tider herrliga, då menniskorna trod de på en gudoms närvaro öfverallt hvart de gingo? Otron har förjagat denna tanke; men hvad hafva väl de förnuftige, kalle, olycklige vunnit derpå? Jag bekänner, att jag är född för medeltiden: jag sörjer öfver, att jag kommit femhundra år sednare än jag skulle hafva gjort, om jag rådt mig sjelf. Allt det sant vackra och goda, som nu återstår för oss, är ingenting annat än minnet af gamla tider; och det är blott genom att låta vår ande sänka sig tillbaka i det förflutna, som han kan sägas lefva rätt. Finnes då icke helgedomens ande ännu i sjelfva verket till? inföll Julianus. Utgör han allenast en dikt, en fiktion, en dröm, en songe? Nej! han finnes. Men det är menniskorna, som icke längre tro, att han andas sin himmel öfver blommor, gräs och alla våra lundar,. Nå, efter så är, behöfva vi ju då icke mer än ändra vår öfvertygelse. Rörande det, som verkligen gifves, kan det icke vara svårt, att fatta ånyo och behålla en fast, en oförgänglig tanke. Jag anser derföre, fortfor Julianus, att du alldeles icke behöfver sörja öfver medeltidens bortgång. Ty att vi nu hafva lemnat ifrån oss hela den mängd otvifvelaktigt falska föreställningar både om Gud, menniskorna och verlden, som man då hyste, kan icke vara något ondt uti; icke religionen och samhället, icke en gång poesien har behof af det falska. Tvertom tror jag, att en inbillningskraft, som fotar sig på det ogrundade, snart förflyger; men efter här i verlden för alla tider, såväl förflutna, som närvarande och tillkommande, gifvas otaliga märkvärdigheter, jemte ännu för mången förborgade krafter i naturen (hemlighetsfulla, men ej derföre orimliga); så skall också aldrig en sann poesi sakna krets för sig att gå och utföra sig på. Om så skulle vara, utbrast Frans, då ville jag säga, att vi ännu lefde i medeltiden ! Alltför gerna, om du bebagar, ehuru jag icke vet hvartill det tjenade. AM tid, hvartill vi kunna nå, är en medeltid, när vi betrakta det omätliga afståndet, å ena sidan bakom oss, ifrån tidernas begynnelse tills nu. och, å den andra framför oss, tills alla tider taga slut. Jag nekar icke, afbröt herr Hugo, ,att jag är förtjust öfver hvad du nu säger: vi kunna på det sättet, Julianus! aldrig någonsin upphöra att lefva i Medeltiden, om verlden stode aldrig så länge; ty Medium 2vum (jsg menar le Moyen age) skulle då blott kunna sluta, när yttersta domen inträffar: hvilket dröjer. Härmed är jag nöjd. Ack, hvad jag älskar Medeltiden! den är min! Men jag bör tillstå, att jag är lika intagen i Antiken. Och de kommande seklerna sedan? o Gud, huru sköna, huru romantiskt herrliga stå icke äfven de framför min sjil? Jag är hemma der — jag är alldeles hemmastadd i Framtiden, hvilken i sig sjelf nödvändigt måste vara en medeltid. Jag älskar sanning och verklighet, så grundfasta, som vår tid och säkert än mer den kommande någonsin mäkta frambringa dem; men med vilkor, att jag dock får anse allt för en dikt, i botten; och, vid Gud, jag älskar också dikten så outsägligt, endast med vilkor, att få anse den för den fullkomligaste sanning i sin grund, hvilket hvarje ren dikt är. Det är på detta sätt allting går ihop; men icke annorlunda. Jag vill endast fråga hvar och en på samvete: buru skulle väl Lögnen, allt det fantomiska i verlden, hela denna vidsträckta Maia, kunna innefatta en tjusning för oss, om icke någonting i hemlighet sade oss, att sanning hvilar lugnt bakom alla de tusen fantomerna? Och hvem skulle väl kunna uthärda ett så oblidkeligt förfärligt, som Sanningen, derest den icke mildrades genom litet osant, och själen kunde lyfta sina vingar vid tanken på, att äfven de strängaste sattser i sjelfva verket ändå äro narri? Jag begär icke, att någon skalll förstå hvad jag nu yttrade; ty derföre sade jag det ej: det var endast för att utgjuta min andes glädje, hvilken hvilar på, att sakerna just äro så som jag sagt. Man skall kanske anmärka, att det var hinduiskt taladt af mig; och det var det emellertid icke. Ty hvarken de brahminska eller buddaistiska lärorna förstå Osanningens mysterier, ehuru de afhandla frågan om en Maia (cbedrägeriets verld, den, hvari). vi lefva), men hvilken de sätta utom det Eviga och Verkliga, följaktligen ej fatta detta (det Absoluta) såsom absolut, utan endast såsom ett reiativt, nemligen relativt till ett derutom varande, hvilket de kalla Maiaverlden: Fantomerna. Den brahminska makten binner således ej längre än till att begripa Sannin gen, och knappast den: att tillika fatta Ösanningen, hvilket är långt svårare, djupare och hemlighetsfullare, hioner den hinduiska blicken på långt när icke till. Ännu mindre den Persiska, arabiska eller grekiska. Hellenismen gick dock slutligen långt uti den stora konsten, att begripa Sanningens och Lögnens saromangjutande till ett: deraf dess Charis, och deraf öfverhufvud den rent grekiska konstens odödlighet. Den förföll väl; emedan grekerne slutligen slogo sig uteslutande på att finna. sanning, likasom de från Örjan haft för mycken lögn uti sig: men uti vissa ironiska fenomener, i synnerhet i Homeri Odysse, ir Jemnvigten emellan sanning och osanning så träffad, att detta epos, af allt europeiskt, afspeglar lifvet renast. Jag upprepar det — eller måhända bar jag icke sagt det förut, och då upprepar jag let icke, utan säger det. för första gången — att ag på Jagtslottet skulle vara nöjd ändock, blott jag nade poemer, sånger, taflor och afhandlingar öfver alla kretsar, som finnas i universum: ur alla natuons och andens riken. Jag hade dymedelst här i verige hvad Puranas äro i Indien, och det vore odt; derjemte ville jag ega en svensk Schahnameh, I. ä. hela vårt Sveriges hjeltehistoria upprännd i en