Aftonbladet – 1 december 1849, sida 3

taflaa Hortensia sprang ej, hon störtade emot mig med den moderliga kärlekens hela vilda tjusning. Hennes hår blandades med barnets, hennes läppar hviskade vid englens mun okända, ofattliga ord, ord som strömma från hjertat, brinnande ord som ingen man känner, och som en seraf hviskar i mödrars öron. Jag såg tårar tindra på purpurkinder, såsom daggdroppar vid soluppgången, på sköna frukter, och då runno äfven mina tårar, och de falla nu från mina ögon, så väl som från edra, min käre Anatole; ty om det finnes ett skådespel värdigt att röra englarne, är det en mor som begråtit sitt barn, och som återfinner det lefvande i sina armar. Grefve de Mersanes vacklade under tyngden af sin rörelse, och hans kropp försvagad genom att. dygns sönderslitande skakningar fordrade hvila. Man miste derföre dröja några timmar i ett hotel i Livorno, men långt före soluppgången förde en lätt kalesch de båda vännerna till Florens. De Mersanes såg den förtjusande väg, som vid sitt slut tycktes lofva hvar och en någon oväntad lycka, ligga framför sig. Kärleksrika tankar bemäktiga sig menniskan på denna skuggiga och blomstrande väg, ty kärleken är ej denna stela och kalla passion som de gamla teaterförfattarne läto framkräla mellan tvenne murar af måladt papp. Denna passion måste hafva en infattning af azur och guld, högblå himmel och djupblått haf, grönskande kullar och fält; skapelsen måste med sin prakt kringväfva den älskade qvinnan, såsom om hon en