Aftonbladet – 1 december 1849, sida 3

hämnas på honom; jag skall skjuta ihjäl honom, om jag ock skall bli hängd för dets. Mannen föreställde henne, att detta vore okristligt; men hon svarade att det icke vore värre att skjuta honom, än att skjuta en hund, att han egde papper till 6000 värde, och att bon för a!t en gång komma åt honom skulle ofta bjuda honom på! middag. Kort derefter erhöll Manning anbud på en förmänlig tjenst med 100 lön och goda sportler. Han uppmanade då sin hustru att slå bort all tanke på att mörda OConnor, enär de nu finge nog att Iefva af. Din tokp, svarade hon, du kan i hela din lifstid aldrig spara så mycket som vi få om vi mörda OConnor. Derpå köpte hon en skofvel och började gräfva i köket en graf, som var färdig tre veckor förr än mordet skedde. Under arbetet var OConnor tre eller fyra gånger i köket för att tvätta sig och fick då, på framställd fråga om arbetet, det svar att husegaren hölle på att låta ändra orenlighetsafledningen. Den 26 eller 97 Juli lät fru Manning en af sina hyresgäster skrifva ett middagsbjudningsbref till OConnor, och han kom vid utsatt tid; men före middagen fällde Manning några yttranden som så förargade OConnor, att han gick sin väg. Din kallblodiga skurk, du har hindrat mig från att verkställa min plan, yttrade fru Manning härvid, bittert gråtande, till sin man. Denne frågade henne hur det skulle gå med hennes själ om hon beginge mord. Vi ha ingen själ, svarade hon; efter döden äro vi bara stoftklumpar, som ingen tänker på, och i alla fall kan jag ingenting få lida för att ha slagit ihjäl den mannen. En liten tid derefter bjöd hon på nytt OConnor till middag; han kom, klockan 7, så berusad att han måste bäras hem. Följande dag, thorsdagen den 9 Augusti, skref fru Manning till honom en så lydande biljett: Bäste OConnor! Det skulle göra mig mycket nöje att få se dig till middagen i dag kl. !, till 6. Jag hoppas du mår väl. Din tillgifna Maria Manning,. Han kom straxt efter klockan fem och fann bordet dukadt för fem, ehuru det icke fanns någon mat tillagad. Fru Manning inbillade honom att ett par fremmande skulle komma och bad honom, under afvaktan derpå, gå ned iköket och tvätta sig. Jag var i min sängkammare — berättar mannen sin bekännelseskrift — och hörde derifrån hur OConnor gick ned för trapporna. Om en minut hörde jag ett pistolskott, hvarefter min hustru kom upp Lill mig och sade: Gudskelof, nu har jag ändtligen vifvit honom efter förtjenst. Som vi varit så utomordentligt goda vänner, kan aldrig någon det ringaste misstänka att jag mördat houom. Jag svarade att jag var viss det hon skulle bli hängd, men hon zenmälte: Det blir inte du som får lida, utan jag. Jag tänker inte ner på hvad jag gjort, än om jag hade skjutit katten der på väggen,. (Förmodligen en tafla.) Hon yrkade att jag skulle gå ned. När jag kom i köket fann jag OConnor liggande öfver sin graf. Han pustade, dervid jag, som aldrig tyckt om honom, knackade honom i hufvudet med en jernstör. Min hustru tog nycklarne till hans kassakista ur hans ficka, klädde sig och gick straxt efter kl. 6 Lill hans bostad. Jag kunde ej stanna hemma, utan gick ut på gatan, rökte min pipa och talade med Pgaren af närmaste hus. Hustrun återkom klockan nära 8, sedan hon i den mördades bostad bemäktigat sig åtskilliga aktier samt två guldur med kedjor. Hemkommen åt hon bröd ocH ost samt drack öl, hvarefter hon, försedd med en sax, gick in i köket, slippte kläderna af sitt offer och brände upp dem, vilket arbete räckte ända till följande dagen. Vilare skaffade hon några starka tåg, med hvilka macarne hjelptes åt att binda benen baklänges uppåt; tt stoppa ned liket i gropen under golfvet (köket var, såsom de flesta engelska kök, beläget i jordvåningen), betäcka det med kalk, deröfver slå svafvelsyra och trampa igen grafven. Detta arbete räckte ill midnatten, då de lade sig; följande förmiddag fullbordades det, under försäkran af hustrun att insen skulle få det infallet att söka efter honom på det stället; att kalken skulle på fjorton dagar förstöra liket; att hon nu vore lycklig, sedan hon gjort inda på en af de största skurkar som någonsin lefvat, samt att kon skulle bo qvar i huset ett helt år för att förekomma alla misstankar. Om någon fråvar efter OConnorp, tillade hon, så skall jag svara, .y jag har nerver som en hästs. Hvad är det värdt tt lefva här i verlden om man icke har penningar; let är uselt. Straxt efter mordet hade hon yttrat: Jag ångrar. att jag ej läste böner öfver -liket, och en annan gång: Jag skulle inte gerna sett hans ansigte sedan jag hade skjutit honomp. Så upprigtig som mannen i denna bekännelse viat sig var icke hustrun. Tvertom hade hon under hela ransakningen ihärdigt påstått att hennes man föröfvat ogerningen, och ännu qvällen före sin afrättning, när fångpredikanten besökte henne, försäkrade hon att hon vore oskyldig och att mordet vore begånget af en ung man från Guernsey, som hennes man kände. Men hela hennes berättelse härom var så sväfvande och motsägande, att den påtagligen var alsk. Predikanten sade henne att hennes man önskade få tala vid henne och att han längtade att få höra det hon ej vore ond på honom Hon svarade att hon belt och hållet förläte honom allt hvad han gjort, men att hon icke ville se honom förrän han ritagit henne från de brott han beskyllt henne för. Sedan predikanten lemnat henne klädde hon af sig och gick till sängs, men sof mycket litet, steg emelanåt upp och var hela natten mycket orolig. Predikanten, m:r Rowe, besökte äfven Manning som var mycket undergifven och bara önskade veta om hans bustru hade bekänt. När detta icke kunle sägas honom blef han mycket otålig öch förtread. M:r Rowe talade med Manning i två timmar, och när han gick bad Manning att få återse honom följande morgor. Han blef nu mycket orolig och kunde hvarken förmås att lägga sig eller att sätta sig och läsa. Slutligen slog han dock upp bibeln och läste högt en del af Davids 51 psalm, som han insåg på sina omständigheter tillämplig. Derefter kref han flera små minneslappar till tjenstemännenp vid fängelset. En af dessa skrifvelser lydde så: Frejerick Georg Manning, född i Taunton i grefskapet Somersetshire den 46 April 4821. Död i Horsemonser-lane-fängelset tisdagen den 43 Nov. 1849. Måtte sud förbarma sig öfver denna fattiga själ! Amene Med helsningar från Frederick George Manning till hr Moore. Åt en af fångvaktarne gaf han en liten bibel med sitt namn uti, och till en annan tjensteman skref han: Frederik George Manning dog i Horsemonger-lane-fängelset tisdagen den 43 Nov. 1849. Jag har nu ej mer än 3 timmar att lefva här i verldenp. Två eller tre gånger kastade sig den olycklige på sängen, men ville ej kläda af sig och lärer icke sofvit en blund på hela natten. Han frågade ofta om hans blifvande dödssätt vore mycket plågsamt och tycktes vara mycket rädd derför. Morgonen på afrättningsdagen kl. !, 6 fick Manning nytt besök af predikanten, hvilken han bad om ursäkt för sin avällen förut visade kinkighet. Efter