Aftonbladet – 1 december 1849, sida 3

Det hade varit mig mycket lättare att döda er än att anklaga er. Ni anklagar er sjelf, deri genom attni sätter staterna i uppror då ni genomreser dem., Nu, grefve de Mersanes, sade generalen, ,kan jag säga er, att ni öfverdrifvit pligtens strängaste fordringar. Nog af heroism, det är redan för mycket deraf.n Tag min arm, tag afsked och låt oss gå. Jag förblir då herre öfver slagfältet, sade Fabiano till sin vän. Såsom liket förblir herre öfver sin grafp, sade Octavien. Förbannelse ! De Mersanes och generalen voro redan borta. Under vägen berättade generalen sålunda morgonens händelser för de Mersanes, som var utom sig af glädje och denna berättelse helade hans sår. Ja, min kära grefve, jag får aldrig mera se något dylikt. Alla den moderliga glädjens högsta själsrörelser, som man på teatern: fåfängt söker härma, kunna ej gifva er en id om den sublima scen, hvilken jag ensam bevittnat. Jag känner sedan långt tillbaka grefvinnan Hortensias hjeltelika mod; jag visste att hon utan att vackla kunde utbärda lyckans så väl som olyckans högsta grad. Också trodde jag mig ej böra iakttaga dessa småaktiga försigtighetsmått, hvilka man begagnar för att bereda svaga själar på stora händelser. Då hon inträdde till mig, höll jag hennes dotter på mitt knä, ett tjusande barn, cen engel med präkliga svarta ögon och lockigt hår; sin mori miniatur! Englarne kunde glädja sig åt denna