Aftonbladet – 1 december 1849, sida 3

hörde larmet af den utånför fängelset samlade folkmassan, bleknade han; men sade ingenting derom, utan bad endast att bli förd till kapellet, der han förblef sittande tills det var tid att moöottäga nattvarden. Fru Manning fanns af predikanten mycket betryckt, men oaktadt hans högtidliga uppmaning till henne att nu bekänna sanningen, vidhöll hon påståendet om sin oskuld. För öfrigt hade hon ingen mer önskan i lifvet, än att predikanten måtte skrifva tacksägelsebref på hennes vägnar till ett par förnåma damer, som hade lagt sig ut för henne, fastän förgäfves. Afven hon åt frukost sedan predikanten lemnat henne. Medan Manning var i kapellet yttrade han för fångvaktarne sin ifriga önskan att få träffa sin hustru, och litet efter kl. 8 infördes äfven hon i kapellet och fick sätta sig på samma bänk som mannen, endast genom en manlig och en qvinlig fångvaktare skiljd från honom. Ur stånd att hämma sina känslors utbrott lutade sig Manning fram mot sin hustru och sade i den mest gripande ton: Jag hoppas att du icke går ur detta lifvet med ondska mot mig. Detta vädjande rörde henne; hon lutade sig fram mot honom och sade: Jag är icke ond på dig. — Vill du då inte kyssa mig? frågade han. — Jop, svarade hon; begge uppstego, togo hvarandras händer och kysstes flera gånger. Predikanten inkom och gaf de begge delinqventerne nattvarden. När akten var slutad fingo de olycklige åi:er talas vid. Manning omfamnade med mycken värma sin hustru och sade: Gud välsigne dig; jag hoppas att vi träffas i himmelen. Hans hustru omfamnade honom lika hjertligt och suckade hörbart. Manning fördes nu till ett angränsande rum för att få händerna bakbundna. Ditkommen frågade Manning hvilken af de tre der innevarande vore skarprättaren. Calcraft steg genast fram, och Manning öfverlemnade sig i hans händer. Under bindningen frågade han om det skulle komma att göra mycket ondt. Calcraft svarade, att om Manning hölle sig stilla skulle det icke alls göra ondt. Delinqventen fördes härefter till kapellgården, der han skulle vänta på sin hustru. Denna hade emellertid blifvit förd till ett annat rum för att äfven bindas. När skarprättaren kom dit in förstod hon genast hvem ban var, och höll dervid på att svimma, så att man måste med litet brännvin bringa henne till sans. När hon hade hemtat sig, tog hon upp en liten silkeshalsduk och bad att den skulle bindas för hennes ögon innan hon lemnade rummet. Så skedde, och jemväl sveptes om hennes hufvud en svart slöja, som hopknöts under hakan. Sjelfva bindningen af hennes händer giorde så starkt intryck på en af fångvakterskorna, att denna började gråta högljudt. Gråt icke, utan bed för mig, anmärkte med kall ton den lifdömda. Derefter fördes hon ut på kapellets gård. Tåget till schavotten anfördes af fängelsedirektören samt två polistjenstemän. Predikanten gick näst framför Manning, som leddes af två vaktmästare. Två steg bakom gick bustrun, ledd af läkaren och en tjensteman vid fängelset. Krafterna sveko henne stundom und:r vandringen genom korridorerna; äfven gick hen osäker i anseende till förbandet för ögonen, och bad läkaren flera gånger akta henne för att stöta sig. I kapeillkorridoren gingo de lifdömda öfver sin egen graf, som var invändigt kalkslagen, liksom till en erinran om deras brott. Att stiga uppför den smala trappan till taket på fängelset var ett svårt företag, men det gick för sig utan motgång. Komne upp på öfversta trappsteget stannade tåget ett ögonblick, medan skarprättaren tog halsduken af Manning. När, nästa ögonblick, den olyckliges bleka ansigte och utmerglade kropp blefvo synliga för de 30,000 väntande åskådarne, hördes icke ett ljud från dem. Delinqventen fördes af fångvaktare upp på schavotten och ställdes under den utskjutande bjelken. Calcraft gick fram till honom, drog en rattmössa öfver hans hufvud och ansigte, lade snaran om halsen och fästade ändan af repet vid bjetker. Under tiden fördes qvinnan upp på schavotten, Icke heller hennes åsyn framkallade ett ljud från den ofantliga folkmassan. När mannen, fastån han icke kunde se för mössan, märkte att hans hustru äfven var på schavotten, lutade han sig framåt så långt hans rep medgaf, hviskade något till henne och framsträckte sina fängslade händer för att taga det sista farväl. En fångvaktare förde dem tillsammans med hustruns. För sista gången möttes deras händer. Calcraft vände sig från mannen till hustrun och drog en mössa öfver hennes hufvud. Under tiden läste predikanten, på schavotten, ett begrafningstal, hvarmed han hade börjat vid dödstågets afgång från kapellgården. När Calcraft hade slutat sitt vVärf, frågade predikanten fru Manning om hon hade någonting att säga. Ännu i denna stund, på evighetens brant, svarade hon med fasthet: Ingenting annat än att tacka er för er godhet. Ögonblicket derefter nedsläpptes tvärt den rörliga delen af schavotten, hvarpå delinqventerna stodo, och begge dogo, som det tycktes, utan. den ringaste dödskamp. Mannen var svartklädd; hustrun i svart sidenklädning. Om en timma nedtogos liken; af deras hufvud togs gipsaftryck; och om aftonen begrafdes de. Uppriktigheten af hustruns förlåtelse åt sin man torde icke varit mycket pålitlig. Hou hade sent om aftonen förut i ett bref skrifvit, att hennes man vore hennes mördare och att han skulle inför Gud ansvara för hennes död. Först efter afrättningens slut och åskådarnes skingrande märktes rätt trängselns följder. I ett gathörn lågo flera stora karlar sanslösa, och öfverallt syntes mansoch fruntimmershattar, schalar, galoscher och skor samt klädespersedlar. Många personer, som fällit omkull och blifvit trampade under fötterna, måste föras till lasaretterna. Polisbetjenterna märkteen qvinna irra med snabba steg utemkring folkmassan. En igenkände henne att vara Mannings syster. Hon hade blifvit vansinnig. Redovisning öfver influtne medel