Aftonbladet – 20 november 1849, sida 2

att förtalet slagit ned på denna qvinna, såsom det gör på allt stort, skönt, ädelt, afundadt. Jag visste att a:la grånande, missbildade, förbigångna bland qvinnorna, alla dumma, elaka, dåraktiga bland männerna sökte undslippa den afund som tär dem genom att göra till sitt byte hvarje qvinnas rykte, som en värja icke försvarar. Jag visste detta, min herre; niser att jag ingenting är okunnig om. Fabiano afhörde denna tirad med uppspärrade ögon och vidöppen mun, såsom en man, den der uppvaknar ur en dröm, och frågar sig sjelf, om det han hör och ser är en fortsättning af drömmen eller en början af verkligheten; derpå sade han, melankoliskt skakande på hufvudet: Grefve de Mersanes, jag vördar edra ädla tänkesätt, och jag är stolt att säga er, det dessa tankar äfven äro mina. Min värja är alltid färdig att flyga ur skidan för att hämnas en qvinnas heder, men den fasa som förtalet ingifver, må ej med strafflöshetens slöja hölja den qvinna, som öppet och i ljuset kränker sin pligt. Grefve de Mersanes, jag är ej ett obetänksamt barn och jag vet att jag talar till en allvarlig och tänkande man. Då jag gifvit denna vändning åt vårt samtal, är det emedan ag känner mig nog stark att gå så långt som den mest fordrande tviflare kan önska. Ett dumt eller ogrundadt förtal skall aldrig utgå ar min mun. Jeg fordrar hundra klara bevis på en qvinnas vanheder för att tro derpå och ett personligt intresse för att tala derom. Dessa tyenne vilkor uppfyllas nu. Grefve de Mersanes, rof för de häftigaste skakningar, fästade sina ögon på Fabiano med stt obeskrifligt uttryck. Grefve de Mersanes, fortfor Fabiano, det i i detta ögonblick känner, har äfven jag kännt. Jag har kännt febern glödai min panna; ag har kännt mitt hjer!ia söndersprängas såsom ratern vid en vulkans utbrott, och mina ådror ippsvälla som om hvarje bloddroppe blifvit ördubblad; ty, jag tillstår det nu för er, Jag nar älskat Hortensia med en ofattlig, obeskrifig kärlek, — en öfvermensklig kärlek. Nå