Aftonbladet – 13 november 1849, sida 2

isarne, liksom Köpenhamn med sin brusande, lif-q za folkmängd, sina muster, sina konstskatter och1 onstnärer, sina lärda och deras föreläsningar, sitt eaterlif och folkets glädje i detta, väl kan kallas ordens Athen. Köpenhamn förhåller sig till Danark som Paris till Frankrike. Det är landets cen-l, um, den organiska punkten, der lifvet, der själen. tter. Det stilla Stockholm skulle förvåna sig, om! et kunde komma på besök till Köpenhamn och se fvet och rörligheten der, och huru man der — erdeles på vissa gator — hvimlar om hvarandra, oringer om hvarandra, tränges, puffar hvarandra, ch alls icke bryr sig derom, utan är vid lika godt umör för det. Ett tystlåtet sällskap i Stockholm kulle rentaf förstummas vid bruset och den högudda språksamheten i de Köpenhamnska salongerna. Jenna gör icke en harmonisk, men den gör en munrande verkan, liksom den förekommande vänlighet, om der visas fremlingen, ej kan annat än låta hoiom känna lifvet der behagligt. Men att prisa artigheten i salongerna, är som att oforda att bröd finnes i bagarboden. Nej, vill du ära känna det danska folklynnets älskvärdhet, så å ut på gatorna, gå bland det folk, som man kalar pöbel, se det här i handel! och vandel inbörles, tala vid det, fråga din väg, begär en tjenst, 0. . V., och du måste förvånas öfver den välvillighet. vöflighet och hjelpsamhet, som du möter, och du nåste säga: I Köpenhamn finnes ingen pöbel. I Köpenhamn måste du tänka: Danskarne äro t smukt folk ! Man ser en mängd täcka ansigten, huru få sköna. Formerna äro mera ovala, dragen inare än i Sverige. I Sverige råder ögats skönhet ch styrka; i Danmark munnens behag och lefvande uttryck. Ansigtets hy är frisk, uttrycket gladt och sodt. Fruntimren kläda sig med smak och elegans. Man ser en mängd svarta sidenkappor eller mantiler, hvita hattar med blommor eller plymer hvimla vå Esplanaden, Lange-Linie, längs sundet, Bredesade, Östergade, Östergade fruktansvärd i åminnelse ör hvar och en stilla själ, som är ovan vid rörelsen på Köpenhamns gator, och som kommit i det oredikament, att der behöfva köpa sig kläder. Ty hvad du än vill ha, hatt, mössa, spetsar, band, shawl, klädningstyg., parasoll, paraply, handskar, strumpor, skor, för allt detta hänvisas du till Östervade, och när du kommer på Östergade morgon, middag eller afton, hvad tid som helst, finner du hela staden der förut, handlande, vandiande, talande, gapande. Och om du är i den vädliga belägenhet att behöfva skynda dig genom Östergade, för att komma på andra sidan om staden, då, arma, oer(arna vandrade, befall din själ i Guds hand, och så finn din väg om du kan! Men bered dig på möda, motgång och förtret. Ty strraxt i början som du vill ta fart, så stänges dig vägen af tre madamer och fem pigor — alla med korgar på armen, — och då du vill vika af åt höger, så kommer der en rad matroser störtande fram, och då du söker komma till venster, så svänga sig der två herrar i högsta fjong, cigarrer i mun, framför dig, sju handlande damer komma emot dig i detsamma, och, när du vill komma emellan dem, hindras du af herre och fru, som gå arm i arm, ej som de blott vore vigda, men smidda tillsammans; flock kommer på flock; du kan ej se enskilda mer, och då du stannar, emedan du ej vill trampa ibjäl eller qväfva ett litet barn, som kommit emellan dig och de andra, då flyger en bodpojke, ur en bod, öfver hufvudet på dig och ut på gatan, så tätt förbi näsan, att du blir förvånad att ej få den krossad, och en gammal herre trampar dig bakifrån på hälarne. Viker du af trottoiren ut på gatan, så motas du der af nya flockar folk, af vagnar, som rassla med döfvande buller, af kärror, som spärra vägen; och kommer du lyckligen igenom der, så lycka till samma arbete hela Jånga gatan utåt, förbi Vimmelskaftet och till Gammel Torv! Och emellertid gör det Köpenhamnska uhyret, Blesten allt sitt, för att rycka af dig kappan, hufvudet, eller åtminstone hatten! Ja, jag vill uppriktigt bekänna inför hela Köpenhamn, all jag hatar dess! Östergade och alla menniskor, som gå der (N. B. blott så länge de gå der); att jag anser Östergaden för ett slags helvete, och vandringen derigenom som en skärseld, hvilken man måste lida för sina synders skull. Östergaden stämmer mig ganska menniskofiendtligt, Östergaden ville jag se utstruken ur talet af Köpenhamns gator, eller ock fördelad på flera, Östergade önskar jag att aldrig återse. Östergade lemnar jag nu, — troligen för alltid. Månne icke detta är lifligt skrifvet? Säkert skall ingen för öfrigt kunna genomgå skizzen och se förf:ns tankar om Danmarks frejdade skalder, artister, lärde o. s. v., utan att äfven det svenska hjertat klappar varmt dervid. bossensn NE