Aftonbladet – 10 november 1849, sida 2

endels sann och naturlig, tonstyckenas form klar och gedigen, instrumentationen enkel och såsom sig bör, förnämligast grundad på strängqvartetten, med sparsamt men effektfullt begagnande af blåsinstrumenterna, och öfver hans melodier hvilar en viss tysk hjertlighet, hvars älskvärda naivetet försonar oss med mången reminiscens, till och med med en och annan liten harmonisk ovårdsamhet. Så betraktar ref. Lortzings musik i al!mänhet, så vidt den är honom bekant, och äfven der Wildschiitz inbegripes i många fall i detta omdöme. Dock uppnår den hva:ken i estetiskt eller tekniskt hänseende Lortzings förut här gifna opera Czar och Timmerman, som ock allmänt lärer anses för hans bästa. Hans förebild låter emedlertid uti ifrågavarande arbete ej misskänna sig: han har valt den sublimaste, Mozart, ehuru han stundom följer honom alltför tätt i spåren. Med de brister verket eger, anse vi dock dess förtjenster vara vida öfvervägande, och ett bevis derpå är det af många erkända förhållande, att operan vid återhörandet väcker en stegrad uppmärksamhet, ett lifligare intresse, såsom fallet är med allt, hvilket ej blott sysselsätter sinnena, utan äfven tanken, och hos hvilket nyhetens behag ej är det enda. Vi ingå här ej i någon närmare analys af libretten, som är ett af Kotzebues qvickaste intrig-lustspel, den här äfven tillräckligen bekanta Råbocken,. Arrendator Gråskimmel har emedlertid förvandlats till skolmästaren Baculus, och Greta från hans hustru till hans fästmö. Talpjesers förvandling till operor är i allmänhet en betänklig operation, cch i synnerhet då frågan är om ett til: den lägre komikens område hörande stycke, som är mera anlagdt på komiska invecklingar än på karakterer. Emedlertid finnas åtskilliga goda musikaliska situationer, som blifvit väl begagnade, ehuru ensemblerna till följd af ofvannämde förhållande ega en väsendtlig öfvervigt öfver arierna. Åtskilliga af dessa uppehålla handlingen onödigtvis, utan att gifva ersättning uti karakt: rsskildring, och äfven en och annan bland ensemblerna innebära ej tillräckligt musikaliskt stoff. Dessa nummer äro ock betydligen mattare, än de öfriga. I detta afseende kunde man nämna duetten i första akten, som är nog lång och har föga färg; grefvens polonäs, som synes oss något fadd; stallmästarens aria och terzetten i sista akten, ehuru de båda sistnämde numren ej äro utan melodiskt behag. Såsom bäst lyckade anse vi introduktionen med stafningsscenen, hvars tre kupletter, ehuru ganska nätt arbetade, dock möjligen kunde reduceras till två; qvartetten (Esdur) i första, och den lifliga qvintetten (C-dur) uti andra akten; den friska jagtkören; duetten i andra akten (B-dur) som är naiv och täck; skolmästarens aria m. m., men förnämligast de båda ypperliga ensemblerna (qvintett och qvartett) i första och sista akternas finaler samt qvintetten (biljardscenen), som är mästerligt arbetad och rik på dramatisk effekt. Den utförande personalen har gjort allt för att kunna gifva operan så fini som möjligt; de flesta solopartierna utföras med lif, och ensemble:ne derjemte med en precision, som är ganska berömvärd. Blott detta drag af lifligt skämt, af burlesk och ändå fin abandon, som borde vara påtryckt det hela och på en gång gifva det sanning och en viss poetisk färg — detta sakna vi. Man kan omöjligen tro personer, så comme il faut, med så redbart väsende i stånd till så besatta upptåg. Hvad nu anmärkts gäller mindre om sångarne än om skådespelarne, på hvilka författaren synbarligen mycket räknat; onekligen är emedlertid ingen möda spard, och måhända har ock det bristande en mera nationell än individuell grund. För öfrigt finner man af många kriterier, att handlingen tillhör en aflägsnare tid, och måhända skulle illusionen befordras, om kostymen valdes från slutet af förra seklet. Visserligen skulle den moderna Straussvalsen i sista akten något afstieka häremot; dock tro vi ej att denna tillfällighet kunde störa effekten af det hela. För att nämna något specielt angående sångarne vilja vi anföra att m:lle Fundin (den förklädda baronessan) utvecklar långt mera lif och rörlighet, än man eljest funnit hos henne, samt att fru Gelhaar, hvars röst under sommarferierna märkbart vunnit, är en täck och näpen skolmästarebrud, och om mill Torslow utan fara för öfverdrift hade kunnat teekna grefvinnans pedanieri med något starkare drag, så bör man minnas att rollen ej tillhör hennes genre ; ur denna synpunkt sedd förtjenar hennes prestation alltid ett visst beröm. — Skolmästarens parti och dermed äfven det mest svåra och maktpåliggande bestyret har tillfallit hr Uddman. Hans sång vinner ständigt i ren och säker intonation, fastän den (helst i ensemblerne) stundom är något matt; för öfrigt finner man hr U. intet ögonblick utom rollen, den han återger med mycken noggrannhet och en humor, som man visserligen kunde önska mera fin och artistisk. — Hr Walin ger grefvens roll med raskhet och lif, och äfven hans sång bör nämnas såsom vårdad och väl nyan-erad. Endast hans portamentomaner kunna vi ej rätt gilla. Hr Strandbergs (stallmästaren) parti har flera tacksamma momenter, dem han