dl 53 JaLUtviUu SVH VISDA LIT BRDEUVUGRLIVIIVE, FE hvilka man ej får peka med minsta finger utan att de råka i eld och lågor, betagas af hämndlust och falla ur fattningen? Det är för öfrigt troligen för mycket begärdt, att Synglaset skulle taga råd af oss; eljest skulle vi proponera dess förf:e att icke gifva sig ut på det hala med bedömandet af politiska och andra dagens frågor, samt på grund deraf ingå i berörande af de personligheter, som dermed sysselsätta sig, emedan det alltid blir för galet, utan hellre hålla sig vid andra storartade ider, som höja Synglaset till ett eget slags originalitet, såsom t. ex. det sednast omtalade förslaget, att flytta en kyrka i Wermland till parken vid Drottningholm 0. s. V. Då är Synglaset i sitt esse. Eftersom det varit tal om Friskytten, så torde det slutligen icke vara olämpligt att uttala den tankan, att nämnde tidning synes vara grundad på planen att föreställa pressens rolighetsminister; i likhet med Corsaren i Köpenrhamn eller Charivari i Paris. Men det är icke så lätt, äfven om man ej saknar talang, att hvarenda gång kunna förse sin publik med en hel samling epigrammer och infall; och man får likväl medgifva, att Friskytten i det afseendet ofta varit rikhaltig nog, likasom man icke får taga för mycket seriöst allt hvad som säges i ett sådant blad. Synglasets redaktion deremot bör hafva en vida lättare roll att spela, emedan det, i motsats till den nyssnämnda syftningen, tyckes hafva byggt sin existens på att, om vi så få säga, vara litet dum — förstås emellanåt — eller åtminstone ifrån början ingifvit sina läsare den tankan, att man i det bladet icke får läsa annat än förflugenheter. — Har läsaren nu tålamod att följa oss äfven till vår gamla matrona Posttidningen? Vid första blick på dess polemiska afdelning för i går och förrgår känner man sig frestad att fråga: Hvad står på? Sitter elden i knuten? emedan det eljest faller sig något svårt att förklara hvarföre den värda kollegan klämtar så erbarmligt i stormklockan. Men vid närmare påseende finner man at faran icke är alldeles så stor och att det,såsom förut blifvit antydt om hela fälttåget, helt enkelt är prenumerationsklämtning. Det är nemligen åter fråga om ett rentvagningsförsök rörande Posttidningens partiskhet i refereringen af de ungerska tilldragelserna. Till en början söker Posttidniugen inbilla sina läsare att Aftonbladet genom intagande af den lilla uppsatsen i Skånska Postenx, rörande det famösa extrabladet, velat förfäkta den orimliga satsen att en publicist bör dikta af mensklighets. Det hjelper icke att vi fästat kollegans uppmärksamhet derpå, att Skånska Posten uttryckligen hade förklarat att Posttidningens räsonvemanger och advokatur i extrabladet icke kunnat öfvertyga dess läsare om Aftonbladets förmenta partiskhet och P. T:s egna förträffliga uppfattning och ärlighet, och att det var detta vitsord från landsorten som föranledde uppsatsens intagande, om hvilken vi nu ytterligare kunna upplysa att den blifvit reproducerad af andra landsortsblad. Vidare bjelper det icke att vi uttryckligen förbehållit oss en bevisning att hela extrabladet är ett uppkok på de mest besatta vanställningar, samt att uti Aftonbladets referater om Ungern ej saknas någon enda faktisk underrättelse om ungrarnes nederlag när dylika ägt rum, utan att tvertom P. T. sjelf nästan velat lägga oss till last den fullständighet hvarmed vi efter inhändigade af ryska och österrikiska bulletiner redogjorde för slagtningarna vid Grosswardein, Temeswar m. fl. Allt detta oaktadt söker Porttidningen, månne icke mot bättre vetande, inprägla hos sina läsare, att Aftonbladet gjort till maxim att dikta af mensklighet. På en förutsättning hvars orimlighet ligger i öppen dag bygger nu den värligav kollegan ett babelstorn af reflexioner och slutsatser, men som alla måste ramla tillsammans, när man undanrycker deras bräckliga grund. Det visar föröfrigt icke synnerligt omdöme hos Posttidningen att just nu puffa för sitt extrablad, sedan snart sagdt med hvarje postdag detaljunderrättelser från Ungern ingått, som allt tydligare bevisa att Aftonbladet hade rätt då det påstod att ungerska folkets sak icke stod så förtviflad straxt före katastrofen, som Posttidningen förmenat. Det för vår kollega högeligen besvärande vittnesbörd: att general Görgey umgåtts med förrädiska stämplingar och att kapitulationen ej var af nöden påkallad, har nemligen blifvit afgifvet af general Klapka och de öfriga officerarne från Komorn, hvilka terde hafva något bättre reda på den saken än Posttidningen. Nu är det att märka att Posttidningen var den första svenska tidning som framställde tanken på möjligheten af ett förräderi, nemligen samma dag som underrättelsen kom, ehuru det skedde såsom en insinuation att Aftonbladet skulle söka förklara ut: gången såsom en följd af en förrädisk komplott. Posttidningen hade således redan då nys om rätta förhållandet. Flera andra svenska blad upptogo ryktena om Görgeys förräderi, men Aftonbladet ville i det längsta betvifla denna afskyvärda handling af en man, som dittills visat prof på hjeltemod och ridderlighet, och ignorerade af grannlagenhet de lösa ryktena. Men sedan något tvifvel numera icke återstår om Görgeys skamliga handlingssätt, borde väl äfven Posttidningen kunna begripa att den famlat i ett egyptiskt mörker rörande verkliga ställningen i Ungern. Straxt före katastrofen ägde Posttidningen ej ringaste reda på Görgeys talrika armå och dess operatationer; enligt dess referater var:den så att säga tillintetgjord; och likväl hade Görgey, enligt nästa postdags underrättelser, kapitulerat med en 40,000 mans stark här i bästa skick och med ett talrikt artilleri. Icke mindre märklig är en annan upplysning som ingått från ett åsynavittne till slaget vid Temeswar, nemligen att ungerska hären hade segrat på alla punkter, och att de allierade voro i full reträtt, då ungrarnas eld plötsligt tystnade i brist på krut, emedan ammunitionsförrådet, vare sig af förräderi eller missförstånd blifvit afsändt till Arad. Ytterligare har det blifvit upplyst att ungerska hären äfven efter slaget var ganska talrik och endast genom general Vecseys beslut att, ianledning af Görgeys uppmaning, söndra sig der