Aftonbladet – 10 november 1849, sida 2

utan tvärtom tyckts befinna sig i godt förstånd med detsamma. Denna orsak är, menar Synglaset, att Söndagsbladet gjort vårt land en tjenst af obepräknelig vigt. Och hvaruti kan, frågar man, denna tjenst bestå? Jo, svarar Synglaset, Söndagsbladet har, allt ifrån sitt uppträdande, på det bittraste, det mest skoningslösa sätt anfallit hr Lars Hjerta, hans person, hans ulseende, ja till och med hans röda hår och hans rikedomp (?)! Kan läsaren numera tvifla på den oberäkneliga tjenst Söndagsbladet gjort fäderneslandet genom ett sådant beteende? Författaren i Synglaset tillägger visserligen sjelf, att han anser ,beskaffenheten af de anfall, för hvilka hr Hjerta varit ett, söndag efter söndag, månad efter månad, år efter år förföljdt offer sådan, att hvarje menniska borde rodna af harm deröfver — men ändå är tjensten lika oberäknelig. Men, frågar man vidare, huru skall detta förstås, helst då man vet, att Söndagsbladets anfall varit en fortsättning af bara ovett, ofta uppblandadt med lögner? Jo, menar Synglaset, de hafva gjort hr Hjerta hatad af den stora massan härstädes och pså hatad,, påstår samma glas, att det till och med underrättar oss om, att trovärdiga personer settn, förmodligen genom synglas, att folk på gatan stannat ... än mer? ... vändt sig om . och slutligen? ... knutit handen efter hr H., Synglaset har den godheten att högtidligen och offentligen ogilla sättet, hvarpå detta resultat blifvit vunnet,; ja än mer: vi ogilla, säger. det, äfven sjelfva resultatet, hvad hr H:s person beträffar,. Nå, men hvaruti består då den oberäkneliga tjensten, efter alla dessa afdrag? Jop, säger det goda bladet, resultatet af denna taktik på hr H:s tidning kunne vi ej anse annat än som en stor välgerning för Svea land,. Och nu kommer det djupa af saken, sjelfva skälet. Synglaset vill nemligen icke blott lefva, utan äfven dö, för den öfvertygelsen, att svenska folket har ingen farligare fiende än Aftonbladet; och nu skulle hr H. eller hans tidning icke kunna sätta tio par armar eller tjugo gatstenari rörelse till lugnets störande inom Svea land. Vi hoppas att läsaren skall finna dessa godbitar icke alldeles oförtjenta att taga vara på. De visa tillräckligt att här ännu fi.nes, icke blott ibland gamla gubbar, utan äfven bland en och annan af dem som stå på tillvext, vissa Ihysteriska politici, som ieke må väl om de ej ständigt känna sig uppskrämda likasom ammor af spökhistorier, och som för att fortfarande nära denna sinnesbeskaffenhet, nödvändigt måste söka underhålla den ur luften gripna, af intet enda faktum under Aftonbladets nittonåriga tillvaro rättfärdigade inbillningen, att Aftonbladet arbetat för eller skulle önska framkalla en revolutionär rörelse. I alla fall vere det synd, om Synglaset skulle dö blott för den ifrågavarande öfvertygelsens skull; det tyckes väl ändå ieke hafva så fasligt lång lefnad att räkna på. — I nästföregående nummer af Synglaset har redaktionen äfven, i en artikel egentligen riktad mot Friskytten, inblandat en annan, med Friskytten i intet sammanhang stående personlighet, hvilken Synglaset troligen önskar att publiken skall taga för hr Almqvist. Förf. i Synglaset har, efter hvad man finner, mycket onådigt upptagit ett stycke i Friskytten den 28 Oktober, som Synglaset kallar en ppredikan, åtföljd af förböner för någon viss stackars hjelplös, oförarglig ung mann, som lärer skrifva i Synglaset, och om hvilken Friskytten ansett problematiskt huruvida han skall öfverlefva sin tidning (Synglaset), eller gå till botten på företaget. Hvad nu den i Synglaset omförmälte abbeen vid Ny-gatan skall hafva att göra med Friskyttsartikeln är icke så lätt att begripa. Man kan med Synglaset utbrista: om visst folk visste hvad visst folk säger om visst folk, så skule visst folk vara litet mindre arga när de satte sig ned att polemisera; ty är man arg när man vill skrifva argt, så stockar sig gallen i pennan och bläeket blir gult och otydligt; i hvilken tirad Synglaset ganska naivt afmålar sin egen lilla hetlefrade ech för tillfället af förargelse balfblinda auktor. — Eljest är det märkvärdigt hvad man måste göra sig för en vidsträckt föreställning om hr Almqvists verksamhet och tillräcklighet för snart sagdt allting, då man så der ogeneradt och utan någon faktisk grund antar honom som upphofsman till Gud vet icke allt hvad för artiklar i Gud vet icke allt hvilka tidningar. Man minnes huru för ett eller annat år tillbaka en viss hr V. v. G—e i Göthehorg upphäfde det gällaste skri mot hr A. såsom supponerad författare till en recension öfver några poemer af Talis qvalis. Hr A. hade ej skrifvit en rad deri; men det betydde ingenting. Likaså har man i en annan tidning sett hr A: tidt och ofta apostroferad för uppsatser, än här, än der, om hvilka han bevisligen ej haft den ringaste potis förrän de stått att läsa i bladen. Sannerligen, huru ondt man än vill hr A., bevisar man honom likväl en ganska stor ära genom blotta förutsättninHN NINNNNARANEEMS en ad age leear fega art sla VLT Og UTEN rd NA vn kt äg ee ee