Aftonbladet – 10 november 1849, sida 2

från Apenninernas högsta spets och förlängde omåttligt en mensklig skugga, ända till kaprisbuskarne. Skuggan rörde sig med de tvära rörelser, som ej tycktes tillhöra en adelsman och dertill en fransysk. Fabiano, med ögat fästad på denna eviga silhouette, kände sina krafter svika och han fällde dolken innan vandraren syntes. Han torkade sina af nattvaket betöcknade ögon och märkte en ålderstigen betjent som höll ett bref i handen, hvilket han i hvarje ögonblick såg på, liksom fruktade han att förlora det. Så snart han försvunnit framstörtade Fabiano såsom en gam, och med några språng upphann han brefbäraren och inträdde snart jemte honom i staden. Betjenten gick Strada Balbi framåt, nedför San Ciro och trädde in i hötel de Michel. Fabiano följde honom skenbart likgiltigt och med utseende af en resande, som går hem till sig, då han hörde dessa ord, uttalade på dålig italienska: Bor grefve de Mersanes i detta hötel? Ja, svarade en röst. Se här ett bref, som måste lemnas honom så snart han vaknat. i ; Fabiano återtog sin väg, och som hans förstånd var lika snabbt som hans fot, förutsåg han genast hvad han borde göra. Fastän det var alltför tidigt för att äfventyra en visit, klappade han raskt på markis Vianis port öch befallde kammartjenaren anmäla grefve Fabiano. Herr markisen är ej utkommen från sin kammare,, svarade denne honom. Nåväl, sade Fabiano, anmäl mig likväl; och jag skall vänta. Brefvet, som grefve de Mersanes borde läsa vid sitt uppvaknande, var sålunda affattadt: Herr grefve! . Fremling och ländsflyktig äro tverine titlar som berättiga till en fransk adelsmans öfver seende. Döm då icke mitt steg; öfverväg en dast min ställning! Ni är väntad denna afton vid de först: stjernorna till Villa Braschi. Tag den längst: vägen och visa er ej. Undvik magnolian. Grefvinnan H