Aftonbladet – 10 november 1849, sida 2

REVY AF TIDNINGARNE. Om icke almanachan och de korta dagar.a underrättade oss, att vi nalkas årets slut och. dermed den för tidningarna serskildt så betydelsefulla prenumerationstiden, så skulle vi påminnas derom redan af den omständigheten, att den vanliga höstkampanjen eller det s. k. stora korftåget emot Aftonbladet, som ännu aldrig uteblifvit, jemväl för detta året nu på allvar tyckes hafva tagit sin början. Endast manskapet i detta tåg synes hafva undergålt en liten förändring; ty utom de gamla stånddrabanterna, Posttidningen och Tiden, hafva nu äfven ett par rekryter tillkommit här i bufvudstaden, hvaremot vi denna gången ännu ej varseblifvit någon demonstration från landsorten, äfvensom vi med nöje anmärkap, såsom det heter i handelsstil, att en fredlig och human ton under några dagar varit rådande i Aftonposten. Vi skole icke mycket vidlyftigt trötta läsaren med upptagande af de attacker, för hvilka Aftonbl.. nu åter är föremål, helst som publiken redan förut bör kunna det mesta utantill sedan äldre tider. Att Aftonbladet har brist på grundsatser, att Aftonbladet arbetar för införande af republik, att Aftonbladet endast lägger an på att fånga hopens gunst, att Aftonbladet med smädelser öfverhopat konung Carl Johan och excellensen Brahe, m. m., äro tillvitelser, som läsaren troligen igenkänner, lika väl som han vet, att andra bevis för deras sanning ieke kunnat framdragas, än sådana som t. ex. att en annons om ren pels till salu en gång råkade inflyta i vår tidning, hvilken pels varit så segsliten, att den ännu lärer bålla ihop, oaktadt man tuggat derpå i så många år. Ett par omständigheter hafva emellertid uppenbarat sig under detta lilla fälttåg, hvilka vi anse nog intressanta att taga vara på. Såsom läsaren torde etinra sig har Aftonbladet redan vid ett eller par föregåerde tillfällen fästat uppmärksamheten på den synbara tolerans som den reaktionära pressen, midt under sina predikningar emot de liberala tidningarna och mot radikalismen, visat för ett blad, som doek tydligen gått ut på att förvilla de okunnigare med en hop falska deklamationer under en antagen yta af radikalism, och otvifvelaktigt mer än hela den öfriga pressen tillsammans gjort sig skyldigt till missbruk af tryckfriheten, nemligen Söndagsbladet. Det torde äfven vara i minnet hurusom vi togo oss friheten förklara orsaken härtill vara den, att Söndagsbladet i sjelfva verket, långt ifrån att misshaga de reaktionäre, tvertom af dem var mycket omtyckt af det dubbla skälet, att det dels haft till en hufvudsysselsättning att anfalla liberala tidningsutgifvare och riksdagsmän, dels merändels, midt under sitt skroderi om nit för den arbetande klassen, kastat sig öfver på-reaktionens sida så snart det blifvit fråga om verkliga reformer 1 sak, hvilka skulle komma individerne till godo. Detta påstående hafva de konservative naturligtvis ej velat vidkännas; men en af de förut omtalta rekryterna, som ännu icke hunnit blifva nog initierad i takten, nemligen Nya Synglaset, har nu i detta afseende afgifvit en högst intressant och naif bekännelse, som påminner om det gamla ordspråket: barn och narrar lala sanningen. Det beskedliga Synglaset har nemhgen i går uppragit till besvarande den frågan hvarföre dess red. icke polemiserat mot Söndagsbladet