Aftonbladet – 10 november 1849, sida 2

merendels använder väl, och hans spel visar här och der något mera lifän förr. Dock förmärker man ej någon synnerlig individualisering af rollen och åtskilliga momenter (såsom frieriscenen) falla sig nog prosaiska. Hr Söderberg genomför hofmästarens pedantiska gravitet med mycken konseqvens, och eleven m:ll Linderoth presterar som subrett hvad man af henne ännu kan fordra. Operan har hittills gifvits för rätt goda hus, och man kan förmoda att dess förtjenst i förening med de utförandes bemödanden skola lyckas qvarhålla den på repertoiren. —u— — Vid gårdagens representation gafs till förpjes för första gången Om man vill eller inten, en smårolig enakts-komedi från fransyskan. Det går ut på att visa, huru man med eller mot sin vilja måste gifta sig; men då skall man också vara en sådan beskedlig och tafatt markis som hr dHericourt-Hedin, hvilken af sin vän vic.mte de Torcy-Sundberg låter inbilla sig vara kär i den äldre niecen Camille-Westerdahl, på det den goda vännen sedan må få älska den yngre, Marie-Strandberg. De vackra barnen — Camille är i sin skönaste ålder, 25 år — hafva nemligen en tant, som hyllar samma åsigt som patriarken Laban i Gamla Testamentet, att man icke bör bortgifva den yngre före den äldre. — Publiken upptog den lilla pjesen välvilligt; också var der en skälmsk kammarjungfru Florine-Bergmansson, som narrade den enfaldige markisen att göra en madrigal till Camille,, så lydande: Jag ville ni känner Den eld som mig bränner, Men vet icke hur... Er dHericourt; åt hvilken, jemte några andra små infall, man icke kunde låta bli att draga på munnen.