Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 2

jag att det ej var något misstag. Summan af allt detta är att du skall oupphörligen utsättas för de nedrigaste stämplingar så länge du lefver utan ett stöd, värnlös och ensam., Det är ganska sant, svarade Cecilia allvarsamt, men jag vill hoppas att Gud ej på mycket länge än skall beröfva mig det stöd jag ägt allt sedan min barndom., Du menar din fosterfar. Ja, Herre Gud, du ser hvad det uträttar,, återtog frun ifrigt. Nej, min lilla flicka, ett annat slags stöd måste det vara; så länge du är ogift, är du i alla fall ensam. Då kommer jag säkert att alltid förblifva det, sade Cecilia gladt och bestämdt. Hur mången flicka bar ej talat så, men de hafva alla ångrat sig om ödet — tagit dem på orden — som man säger. Tro du mig, mitt barn, att det finnes ingen lycka utom iäktenskapet. Qvinnan är född att vara familjemoder, hela hennes lif är förfeladt om hon ej blir gift. Det äkta ståndet med sina ljufva pligter och ömma band är det enda som kan tillfredsställa hennes hjerta och fylla hennes lif på ett angenämt sätt. Jag hade en man, som visst — honom oförtalad der han ligger i sin graf — ej var något mönster af godhet och förstånd, men likväl försäkrar jag dig heligt att jag hvarje dag prisade min lycka att vara gift. Om ej serdeles omständigheter afhållit mig derifrån, så hade jag helt visst ännu en gång knutit ett sådant bend, ty aldrig har jag känt hur svårt det är att vara utan ett manligt stöd, som sedan jag blef enka. Tant talar ganska kraftigt för den äktenskapliga sällheten. Ja mitt barn, det gör jag af erfarenhet. Hur ensam och dyster är ej en ogift qvinnas ålderdom — deremot att vara omgifven af goda och välartade barn och en man, som man kan högakta, hur ljuft är det ej! Men ser du derpå beror det. Hvad är kärleken utan aktning. Jag bar gråtit för mig sjelf då jag sett hur man äflas för att dåra dig och uppväcka din kärlek till en ovärdig varelse, som under ett intagande yttre gömmer alla möjliga laster och nedrigheter.