Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 2

ch bjelken. . Den röda monarkien. Götheborgs Handelstidning för den 18 dennes har under denna rubrik en varmt och talangullt skrifven artikel hvars syftning är att visa huru mycket mera namnet den röda förtjenar utt nu för tiden tillämpas på monarkien än på republikanismen. Vi införe här nedan ett par stycken deraf: Det torde finnas de, som vilja påstå, att vi ramställa den röda monarkiens handlingar i alltför ;varta färger. Nej och tusende gånger nej! Om vi unde doppa vår pensel i Cocytens bölja och måla Då en grund, sådan som det egyptiska mörkret, så unde teckningen dock icke blifva svart nog. Må man läsa de tvenne sistförflutna decenniernas historia, och den skall med hög röst vittna om, att i letta vårt yttrande icke ligger den ringaste öfverIrift. Hvad blef väl det olyckliga Polens öde efter stormningen af Warschau år 4831? Släpades icke lera tusen af dess söner och döttrar i kedjor till Siberiens isöknar, eller till det inre Rysslands ödsiga stepper, sedan många af dem i månader och år försmäktat i fasansfulla fängelser? Dömdes icke hunIradetals af dess ädlaste män till evig landsflykt, beröfvade allt sitt timliga goda? Nedskötos icke tusentals af dem, som vilddjur? Sletos icke barnen ur mödrarnes armar, för att aldrig mera af dem omslutas; lemnades icke jungfrur och hustrur till pris åt soldateskens råa, nedriga lustar, och vanhelgades icke sjelfva templen med nidingsdåd, för hvilka språket saknar uttryck och tanken svindlar?..... Och på hvems befallning, med hvilkens goda minne skedde allt detta och mera dylikt? — På den röda monarkiens och med hennes samtycke. Men vi behöfva icke gå så långt tillbaka i tiden. Den röda monarkien har dragit försorg om, att spåren af hennes framfart äro så färska, att de ännu lukta blod. Må man crinra sig upproret i Gallizien, anstiftadt af den röda monarkien och dess snhängare, i ändamål att utrota alla dem, som folket, om dess frihetsoch sjelfständighetskänsla en gång vaknat, kunde hafva valt till sina ledare! Må man erinra sig Radetzkys och Haynaus blodiga framfart uti Italien, Windischgrätz i Böhmen och Wien, Weldens dersammastädes, Jellachichs och Haynaus i Ungern! Har icke den förstnämnde af dessa den röda monarkiens bödlar systematiskt utplundrat och förhärjat de landsträckor, öfver hvilka han tågat, de städer, som han hemsökt? Har han icke, så att säga, betecknat hvarje steg, han tagit, med gräsligheter af alla möjliga slag: låtit under de mest lumpna förevändningar nedskjuta flere hundrade personer; brandskattat stad och land, tvingat tusentals af Italiens söner att tjena isina bödelsknektars leder; låtit med ris piska oskyldiga qvinnor och sjelf, sedligheten till trots, i öppen vagn färdats med en sköka genom Milanos gator? Har icke Haynau i det olyckliga Brescia, eller, rättare sagdt, på dess ruiner, låtit anställa ett blodbad, som i den nyare historien näppeligen har sin like? — Har han icke låtit nedbränna byarne i ett helt distrikt endast derföre, att innevånarne i desamma hade försett det för sin frihet kämpande Venedig med lifsmedel? Har han icke äran af att i det land, som hemfallit under hans gissel, hafva infört den s. k. solidariska ansvarigheten, sålunda nemligen, att om en enda individ i ett sambälle på ett eller annat sätt förbröte sig mot den af tyrannen stadgade ordningen,, så skulle, om ej den brottslige kunde ertappas, hela samhället ansvara för hans förbrytelse och, om denna vore af en mera svårartad beskaffenhet, jemnas med jorden? Huru många tusende af Italiens och Ungerns ädlaste söners blod tynga ej på hans själ! Huru många millioner förbannelser har ej ensamt han hopat på sitt hufvud! Det lindrigaste straff, denne den röda monarkiens värdige förkämpe kunnat påfinna, är att insticka sina öfvervunne, tappre motståndare bland sina rå, barbariska horder och Jemna dem till pris at deras spott och hån. — Hvem af våra läsare har väl glömt Windischgrätz och Weldens skräckregering i Wien, der Robert Blums, Messenhauers, Beckers och så många hundrade andras blodiga skuggor ännu ropa till himlen om hämnd! Huru hånades ej den olyckliga kejsarstadens innebyggare af dessa bödlar! De utfärdade proklamationer, att pressen var fri, att ingen eensur existerade, och de ljögo icke; de blott hånade. Någon censur strök icke de misshagliga artiklarne i tidningarne; men militärcensuren strök sjelfva författarne ur de lefvandes antal. Det är så den röda monarkiens anhängare och koryfeer veta att verka i sitt kall såsom tryckfrihetens vårdare; det är så de visa sina sympathier för det fria ordet och dess målsmän; det är så de veta begränsa yttranderätten och tillrättavisa dess försvarare. Månne väl den röda republiken hade kurnat gå mera summeariskt till väga? Och huru har icke den röda monarkiens representant i Neapel handlat! Det fordom blomstrande Messina är till största delen en grushög. kring hvilken de af innevänarne, som ej kunnat fly till andra länder, nu irra. Sjelfva det beundrade, det sköna Neapel har icke blifvit skonadt för tyrannens ödeläcgande bomber. För att krossa friheten och stödja sin vacklande thron her ban beväpnat och utsläppt de gröfsta brottslingar och lemnat sin hufvudstad till plundring åt den upphetsade pöbeln. Månne en — -—-— -— KL e———