Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 2

den mest samvetslöse kommunist kunde hafva gått längre i omensklighet och grymhet? Månne 4792 års röda republik låtit ett gräsligare förfarande komma sig till last? Vi blott fråga. Kastom blott en blick på den väg, der den röda monarkiens missionärer och horder under loppet af ett par år framtågat! Öfverallt är den betecknad med nedbrända byar, bombarderade eller rentaf med jorden jemnade städer, förtrampade och öfvergifna åkerfält, valplatser, på hvilka de slagnes ben sticka upp ur den af blod genomdränkta jorden, grafvar, stupstockar, bödelsyxor, bojor och lik. Tusentals i djup sorgirägt klädda qvinnor begråta sina makar, sina söner, sina bröder, sina älskare, som antingen stupat i striden för fosterlandets och frihetens heliga sak, eller fallit för de privilegierade mördarnes kulor, eller försmäkta i fängelsernas kalla, stinkande, fuktiga hvalf, eller vandra landsflyktige omkring i främmande länder. Tusentals värnlösa barn begråta sina fäders förtidiga död, och många af dem vandra tiggande omkring för hvars mans dörr, frysande, hungrande, utan tak öfver hufvudet. Men ej nog med att den röda monarkiens anhängare häkta, plundra, råna och mörda sina motståndare: de af dessa, hvilka lyckats rädda sig undan deras Molochs-omfamningar, varda af dem på det hätskaste och ifrigaste förföljda. Då man undantager Storbritannien, finnes i Europa knappast mera något enda land, der de olycklige kunna hoppas att finna en säker tilllykt. Må man erinra sig de sicilianska flyktingarne, som i alla hamnar vid Medelhafvet förgäfves sökte en asyl; som, decimerade af nöd och elände, under loppet af flera månader vräkte omkring på vågorna och hvilkas slutliga öde man icke ännu med någon visshet känner! Må man erinra sig, huru sjelfva den s. k. republikanska regeringen i Frankrike, vunnen af den röda monarkiens smicker eHer guld, från sina landamären utvisat och förjagat nästan alla politiska flyktingar! Må man erinra sig de af Ryssland och Österrike till Porten aflätna hotande noter, rörande utlemnandet af de på turkiska området sig befinnande ungerska rebellernan. Må man, upprepa vi, erinra sig allt detta och mera dylikt! Man skall då sjelf finna, att den röda monarkien är som blodhunden: sedan han en gång kommit den flyktade på spåren, upphör han icke att förfölja sitt rof förr, än han upphunnit och sönderslitit detsamma.