Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 2

r lika orimligt, som det förnäma hyckleri, vilket räcker med beskyddaremin ut den ena anden åt Ungrarne såsom hjeltar och fosterandsvänner, medan det förskjuter dem med len andra, såsom anarkister. I stället för att ned värma och deltagande helsa Ungrarnes idla strid, sätta toryismens pedantiska sakföare på sig glasögonen för att granska huru nånga af det tappra folket som äro sansaden och huru många som äro ,exalterade,; likasom man icke, i en sådan strid på lif och död, nödgades åsidosätta alla småaktiga partiskilnaler, och likasom Teleki och Bathyani ej måste hänföras af samma fosterlandsnit som Kosuth, när det gäller att rädda landets frihet rån undergång och sjelfva dess namn och folk rån att utrotas af jorden! Under detta enväldets korståg emot Ungrarnes oberoende och tyskarnes lagbundna frihet, emot Romarnes sträfvande efter emancipation rån prestväldet och Sicilianernas för deras en sång erkända grundlag, hör man våra tories hycklande orda om fredens välsignelser, hör lem föregifva, att Europas folk icke önska annat än lugn, och att de stora makterna icke hafva tid att tänka på krigiska anfall och landvinningar, såframt den föregifna propagandan allenast ville lemna folken och deras styrelser i ro. Ingen amplare vederläggning af detta fredshyckleri kunde gifvas, än den bekräftelse, som gafs förlidet år, alltsedan franska statshvälfningen, åt franska och italienska folkens formliga förklaringar af sina fredsamma tänkesätt mot sina engelska, tyska, belgiska, schweiziska och franska grannar. Ingen bland dessa srannars gränsor är ännuw öfverskriden; ingen bländ deras kuster har blifvit bestigen i fiendtligt sinne. Att till och med de röda republikanerna t Frankrike icke hysa någon fiendtlighet emot England, har tillräckligt visat sig. Och likväl hafva icke blott våra tories, utan stundom äfven våra whigs, sökt framställa Frankrike såsom färdigt att förena sig med alla demokrater i hela Europa till strid emot England ; orsaken hvarföre en sådan strid skulle börjas just emot oss, har man emedlertid lemnat som en gåta för det menskliga förnuftet att utgissa. Den kamp för och emot politiska ider, som nu pågår på Europas fasta land, kan tvärtom anses som den säkraste borgen emot alla sådana kombinationer, som skull e kunna skada England. Visserligen låtsar äfven Times, som tycks åtagit sig att uppskrämma vår rika medelklass med aristokratiens förut omnämnda förskräckelsemedel, och i samma alsigt, — visserligen låtsar äfven Times tro, att försvagandet af den kontinentala absolutismen och hejdandet af dess vanliga styrelsemedel måste tillfoga handelsfriheten ett förfärligt slag och lägga hinder mot all framtida omsättning; men huru inskränkta än de penningemän må vara, som tro på Times när den talar om politiska grundsatser, så torde ändå få bland dem vara så tanklösa, att de icke vid detta hot erinra sig våra handelsförhållanden till Nordamerikanska unionens samhällen, och huru mycket handelns frihet och omsättningen vunnit genom dessa staters politiska frihet.