Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 2

(Insändt.) Vid nu pågående reparation af S:t Jakobs kyrka har man med förundran och harm funnit huruledes den dyrbara altartaflan, samt predikstol och orgelverk, jemte öfriga prydnader, lemnats oöfvertäckta, utsatta för den förstörelse, hvilken är en naturlig följd af kyrkohvalfvets skrapning och hvitlimning. Man hade trott sig kunna fordra en högre känsla för den sköna konsten och en mera noga omvårdnad om församlingens angelägenheter, såväl hos presterskapet som hos kyrkorådet, än att ett så oförlåtligt vanvårdande af dem begge skulle kunna få ega rum. Att en total reparation af det nyligen reparerade orgelverket häraf blifver en följd, lärer svårligen kunna bestridas; att safiansbeklädnaden å altarrunden redan är förstörd, derom kan hvar och en öfvertyga sig. Kommer nu härtil att förgyllningen å predikstolen och altarprydnaderna icke kan befrias ifrån det lager af kalkgrus, som betäcker densamma, utan att deraf taga skada, så har församlingen fått sig en rätt vacker extra utgift på halsen. Alla reflexioner rörande altartafians lemnande utan öfvertäckning anse vi öfverflödiga. Läsaren torde nog göra dem sjelf. Församlingsbo; vän af ordning och skön konst.