falo, samt distrikterne Visconsin och nedre Jova, dels genom kartor och resebeskrifningar, dels genom bref, som stundeligen komma från äldre utvandrare och slutligen af från Amerika återkommande af både herreoch arbetsklassen. De flesta bref och underrättelser säga att landet är godt, skatterna nästan inga; att folket är ärligt, ärbart, nyktert och arbetsamt, att en arbetare der är i större aktning, kommer förr med sig och familj i oberoende ställning, än här. När bref af sådant innehåll skrifvas af son till fader, af bror till bror, af vän till vän, hvad skulle Ins. säga till en, som af ett sådant bref fått Just att utvandra? Månne: de skrifva lögn. Kommer då icke tanken: hur vet ni det? Jag känner författaren; ni vill mig icke väl; och — han reser. Man .får icke antaga att brefven innehålla lögn. Att Amerikas nyodlade mark, under varmare klimat, är fruktbarare än vår, som under många sekler blifvit icke odlad, utan af sina odlare plundrad, är obestridligt; men att der möta olägenheter, som fullt motväga dessa fördelar, är lika klart. Betraktar man brefyen nogare, så finner man huru bakom den sköna beskrifningen om närvarande välståndet ligger hemlängtan. Emigranterne sakna fäderneslandet, sakna anförvandter, vänner, de sakna gamla seder och bruk. Individen är en lem, som, afskiljd, icke kan trifvas; han behöfver en kropp att fästas vid. — När de icke sjelfve vilja komma tillbaka, önska de genom nya utvandrare flytta fåderneslandet till sig. Äfven har det sin naturliga förklaring, att sedliga lifvet bland nybyggarne är bättre än här. Ett barn, som ofta är sjelfsvåldigt hemma och vållar modrens sorg öfver föraktad både förmaning och aga, visar icke sällan, när det kommit ut i verlden, att det dragit nytta af båda delarne. När regn faller på sådden, går han upp. Sedligheten är ett arf från fäderneslandet, hvaraf mäånget barn kom i full besittning först efter sin afflyttning. Huruvida nybyggarne, i saknad af moderlandets kyrkliga och borgerliga institutioner, kunna lemna barn och barnbarn ett lika godt arf, är åtminstone mindre troligt. Ogräs frodas, när jorden icke skötes i förhållande till hennes fruktbarhet; och hvad garantier för det andliga lifvets vård lemnar det bördiga Amerika? Att emigranterne icke vinna, utan förlora i sann mensklig lycka, är temligen antagligt. Men när lusten är väckt, hvad hjelper förespegling af de största faror? Hvad gagnar att vinka åt den blinde, ropa åt den döfve. Passionen är både blind och döf, han har blott mun och svalg. Huru litet passionen tager räson det visar bäst nykterhetssträfvandet, hvilket Ins. gifver ett sidohugg. Alla erkänna att fyileriet är skadligt, men huru många tusende lemna icke hus och hem, maka och barn, för att plöja brännvins-oceanen, det mest förrädiska af alla haf, på hvilket, när en gör sin lycka, göra tusende sin olycka, och äfventyra att få en graf i det våtav och hunna till mälet, rusets förtrollade land, träffa obekanta menniskor, motvilliga hjertan — fadren stupar der stundom för sonens dolk och tvärtom — och återkommer derifrån ett appendix icke blott till fattigvärdenn, utan till — galgen. Hvad vinner man med varning mot detta emigrationsraseri? Drinkaren tycker att bränvinet smakar bra och tänker om varnaren: du missunnar mig min lycka och super dessvärre. Producenten och krögaren tycka, att bränvincet betalas bra och tänka: du missunnar oss vår bergning; och ängbrännerier och krogar växa upp som svampar om höstnatten. Hvad vinner varnaren? Namn af jesuit, apostel, fantast, galning — han må än så klart bevisa, att) enskild vinning icke drifver honom, att han i andra ämnen har vanligt menniskoförstånd — det bjel-1: per icke. Man har hädat köttets gud och skall korsfästas. All handling har sin grund i tanken. Hvad tänkaren har i klart medvetande, uppfattar icke tänkaren med tron. Tänkaren utvecklar ur sitt labora-: torium ideer, hvilka, like gaser, i mån af sin mängd ! och styrka, småningom infiscera atmosferen och bilda ! Tidsanden. Tidsanden får olika smak, allt efter som ! alkemisten proportionerar i degeln tillsatserna af sjä): lens tanke-, känslooch viljeförmåga; men ett kon-l! stant kännetecken har han: han luktar af kött; tyl: det som är födt af kött är kött; och dermed är han : en ständig opponent mot kristendomen och samhäl-! let, så vidt det hvilar på kristlig grund. Närvaj ; rande tidsanden är egoist. Egoistens lif är ett vi-J kingatåg efter rof och byte, målet är sinnlig njutning (eydämonism). — Från denna åsigt handla båda : slagen af ofvannämnde emigranter rätt: de förrel hoppas att i Amerika få äta godt, ligga mjukt, slippa ! prest och fogde, krusa för ingen — detta är deras :! högsta goda. De sednare tycka sig i ruset ha ersättning för allt detta. Sofva och dö på en halm-: tapp, sophög, rännsten eller på galgbacken, och mena ! att de hafva valt den bästa delen. Att ett lif med lustan till handlingsgrund är lika okristligt, som det ! gör menniskan olycklig, är sannt. Subjektet och !! objektet förstå icke hvarandra, emedan tolken, lustan, icke är sanningens ande, utan lögnens, och! far med osanning mellan dem båda. Men hvarför ! anklaga bonden, att den upplysning vetenskapen, I konsten, rangen under många år sökt sprida, nu ! hunnit till honom; att han, såsom desse, mäter sin!. menskliga lycka efter taxeringslängden, rangrullan, 1 rocken samt mängden af matoch softimmarne på I dygnet? — Egoisten har intet fådernesland. Staten! är det ställe i verlden, der han placerar sitt lilla 1 jag och så länge. det ackommoderar. Är fäderneslandet, denna gemensamma moder, god i barnets tycke, sinar icke hennes spenar; då stannar det hemma; ilt motsatt fall så reser det bort eller mördar det hen-l! ne, för att frossa af köttet. Hon var ju skapad tilll att nära? När tidens filosofer förneka odödlighetens? hopp åt individen, och blott förvara det åt slägtet;! så följer, att individen lika litet frågar efter det! allmänna, som det allmänna frågar efter individen.: Hvem undrar att vågen i de mest mångfaldiga fa-! cer vill uppfatta solskenet, när hon så snart sjunker: ned, för att aldrig mer uppkomma. Det är icke sagdt, att de som fara till Amerika, minst älska vårt fädernesland, eller att de af helt och hållet materiela grunder utflytta, ehuruväl de visa att de tro sig vara fullmyndige och vilja befria Gud från förmynderskapet öfver dem och deras barn. Mängden af de utvandrare anmärkaren känner, och han känner många, är ett arbetsamt, nyktert och på 1 silt vis fromt folk, i bergliga, några i goda vilkor. När de få höra, huru på Amerikas landsbygd dryckenskap och otukt af allmänna andan brännmärkas med vanära, ärlighet gör låset öfverflödigt, och se på sin barnskara, som snart sagdt skall släppas ut på egen hand i ett lif, der bordeller och krogar, lika Scylla och Charybdis, hota på högra handen och den venstra, der lasten icke skäms, icke smyger sig fram -—ese—R RR LR het som skulle kunnat täfla med ett bröstharnesk af fina maskor. Hans kask, blank som ! en rundad spegel, var prydd af en plym. Enl!