Aftonbladet – 31 mars 1849, sida 2

Här är intet att betänka. Gål Rodnad och blekhet skiftade på gubbens kinder... En förfärlig storm rasade i hans inre, vida förfär igare än den, som beledsagade honom på flykten från hans slott... Ännu en blick af djupaste sorg kastade han på sonen, men då ban märkte den isande köld, som hvilade på dennes panna, lemnade han rummet, utan ett enda ord. Med lugn och stadig hållning såg Prytz honom aflägsna sig. Hvad äger jag nu att frukta? Jag har motstått ärelystnadens retelser ... Äfven jag afundades en gång de stora, de mäktiga deras lott på jorden... Men den, som lidit hvad jag lidit, den, hvilken, såsom jag, sett deras låghet, deras väld, och vill bli hvad de äro, har ingen själens höghet, fattar ingen annan än den jordiska... Aldrig skall Margreta, den ömma, qvinligt ädla varelsen, erfara att jag icke är hennes bror. Det för mig mest outz härdliga vore, att inför henne uppträda såsom främling... Nej! systerns tårar... Gud förlåt mig denna sjelfviskhet! ... dem vill jag se rinna vid vårt sista afsked... och hennes vård är den enda, åt hvilken jag kan anförtro Maria... min älskade Maria! RR ——— LupviG Curistopne ar Hatti eller den s. k. Svarte Prinsen, har den 44 dennes aflidit på S:t Georgs fattighus i London. — Stort Arr. En gammal uppassare på ett caf i Lille, der han tjenat i 27 år, har efter en tjuguårig process ändtligen erhållit ett utslag som sätter honom i besittning af 7 å 8 millioner. Mannen tillhörde en gammal adlig familj, hvilket i följd af egna omständigheter länge var honom sjelf en hemlighet, till dess den upptäcktes genom en slägting. Samma adliga familj hade varit enormt rik, men dess förmögenhet, som upp: skattas till omkring 50 millioner, hade genom olyckliga händelser gått för densamma förlorad, hvarefter en annan familj kommit i besittning af nämnde rikedom, hvilkens arfvingar med tiden Dlifvit obekanta. Uppassaren och hans slägtingar, som äro omkring hundrade till antalet, hafva nu omsider lyckats utreda förhållandet. Redan förut hafva de flera gånger vunnit under samma process, men motståndaren har alltid förstått uppväcka nya hinder, så att målet gång efter annan måst undergå ny behandling till dess ett för sådana mål stiftadt sällskap i Belgien ätog sig ärendets ledning, och kom till önskadt resultat.