öch dessa armar, som hos en annan art sågos lig.gande böjda i spiral, äro stödde af ett skelett. — De flesia af dessa smådjur lefva i hafvet (äfven i Bohuslän) från 20 till 450 famnars djup och bilda i stor mängd verkliga bankar. I dessa djup råder mycken stillhet, blott sakta stryka strömmar fram, och föra med sig en mängd organiska delar, hvilka dessa djur hemta till sig derigenom, att de cilier, hvarmed armarne äro fransade, i oupphörligt spelande lifighet bilda en egen strömning, hvilken ine för näringen nödvändiga ämnena. Vid fokro yta märkes ett parti, som utbildar byssus, . silkesartade ämne, hvarmed musslorna förstå fästa sig och nästa ögonblicken återigen upplösa. Bakåt iakttagas tvenne s. k. siphoner, redskap för andedrägten, i det att genom den ena strömmar vattnet in, kringföres af de många cilierna, och sedan det afsatt sina partiklar, utgår genom den andra. Siphonerna äro utbildade af mantelns blad; det är de, som frambringa de intryck på musselskalens inre sida, hvi isenkännas såsom concava fläckar nära det lås, bvyarmed de ne skalen äro fästade i hvarandras kanter. Siphonerna finnas ej hos alla; kammusslan bar dem ej, och ingen tand i låset. Hvarhelst djuret gömmer sig, söker det alltid hålla siphonerna öfver hafvets yta; om de således ägde ögon, så skulle dessa sitta i siphonernas närhet, och verkeligen tar man trott att den färgade fläck, som cirrherna hos M. Cardium bära i spetsarne, är ett öga. Vill man närmare undersöka dessa djurs bildning, bör man välja en art, som är försedd med tunna, genomsiinliga skal, och undersöka det medan det ännu befinner sig i yngre tillstånd. Utom andra organer märker man då hjertat, som har en öppning en klaff; då denna klaff är öppen, rusa ;nmena in i hjertat. Således synas här de af mekaniken för hjertats rörelser. — För närv 2 äro omkring 60 Brachiopoder kända såsom lefvande, hvaraf hos oss 5. Men fordom voro de, liksom Sjöliljorna hos Echinodermerne, mycket rikt utvecklade; då lefde äfven i våra trakter en ansenlig massa. Gottland, Österoch Westergötbland, samt Skine gömma i sina yngre bergbildningar otaliga individer af nära 80 arter; men i Englands fasta berg förekomma öfver 500 förstenade arter, medan af samma ordning endast 4 lefva vid kusterna. Dessa diur äro märkvärdiga, emedan de, så vidt vi känna, äro de äldste af alla djur, såsom förekommande i de tidigast bildade berglagren och derstädes nästan uteslutande; af dessa förstenade arter finnas nu mera inga lefvande. En annan afdelning bilda de s. k. Acephalerna (hufvudlösa musslor), hvilka erhållit sin benämning mera i motsats till dem, som äga ett högre utbildadt hufvud, än derföre att de skulle sakna ett sådant. Till denna grupp höra de vackra musselskal, som äro så vanliga i samlingar; skalen äro ett höger-, ett vensterskal, vid ena sidan förenade med hvarandra genom ett lås, försedt med en eller flera tänder som gripa in i den motsatta skalkantens fördjupningar och dymedelst kunna så tillsluta musslan, att det är nästan omöjligt öppna densamma. Utantill vid denna kant observeras en broskartad bildning (det s. k. ligamentet), som, fästadt vid begge skalen, sträfvar att hålla deras motsatta sida öppen. De intryck, som redan omnämnts befinna sig på skalens inre sida, uppstå af djurets vid denna sida fästade muske!par. Djuret, som gömmer sig mellan skalen, sisom mellan 2:ne permar, lägger invid musslans kant kanten af sin mantel, i hvilken synes ettj: stort antal egendomliga punkter, dem man förklarat! vara ögon, och ägande en ganska utbildad konstruktion med pigment, lins och iris. (Det kan så-, ledes vara en möjlighet, att, såsom ofvan antyddes, ; ögon finnas äfven hos de andra musseldjuren.) Ur skalen framsträckes foten, hvarmed musslan skrider fram på sjöbotten. Men kammusslan äger ingen fot, utan hennes framskyndande åstadkommes deraf, att l djuret vexelvis öppnar och tillsluter sina skal såsom ett II par vingar, och genom detta klappande kastar vattnet bakom sig och går framåt. Ostronen — dessa så grundligt och ofta ehuru ej, alltid vetenskapligt dissekerade musslor — äga en bildning, som vanligen benämnes skägget; denna är musslans gälar; djuret äger blott ett muskelpar som l: tillsluter dess skal, ett hjerta skimrar fram mellan l: gälarne och i randen af manteln skulle ögonen sö-l: kas. Ehuru det ej ännu lyckats att helt noga finna dem, försäkra dock ostronfiskarne, att när ostronen hvila på bankar, som ej ligga särdeles djupt under vattenytan, musslorna hastigt tillsluta de öppnade skalen då skuggan af en öfverfarande båt kastas på dem. — Blåmusslan, så ytterst vanlig i hafstrakter, fäster sig invid klippan fast med sin byssus, hvilken den helt hastigt kan lösgöra. — Strandmusslan tåigar, när vinterkylan viker ur hafvet, upp möt den ljummare ytan, fäster sig der, och när vintern kommer åter, kastar den loss sitt ankartåg och flyttar sig ned möt djupet. Af Musslor känna vi ungefär 4000 arter; hos oss förekomma vid pass 430, hvaraf de fleste äro ganska små och oansenliga. I hafven är mångfalden af dessa djur ganska stor, ringa deremot i sött vatten, och musslorpas utbredning öfver jordklotet är ganska enformig. — Så förekomma de i våra söta vattendrag vanliga slagen Anodonia, Cyclas och Unio spridda nästan öfverallt. — Perlmusslan (Unio margarilifera), som så länge varit känd och så högt värderad, förekommer äfven hos oss; den inre ytan, det så kallade perlemot, är en djurisk kalkartad bildning, som erhållit sin skiftande glans deraf, att ne fina hinnor ligga i mikroskopiskt fina veck så tätt intill hvarandra, att ljuset af dem på ett eget sätt refiekteras. Manteln afsöndrar denna perlemo, och omgifver med denna bildning såväl åtskilliga främmande ämnen, hvilka inkommit i musslan, såsom sandkorn o. d, som ock bekläder dermed vissa ställen på skalet, och på detta sätt uppkomme de bekanta perlorna. Det är företrädesvis vid Ceylon man genom dykare från hafvets botten upphemtar de äkta perlorna. Molluskernas utveckling är ej mindre underbar än de föregående ordningarnes. Hos ett mycket ungt individ finner man ett litet genomskinligt skal, hvaremellan organerna skimra fram; djuret äger ännu ingen fot, utan utsträcker ett rundadt parti, som i randen är försedt med cirrher, genom hvilka det kastas af och an. I något äldre tillstånd har musslan dragit in dessa organer jemte deras här och i deras ställe skjutit fram sin nybildade fot, och det är genom ciliernas hvirflande rörelse hos de äldre, som vattenstömmen indrages mellan skalen. Antydningar till andedrägtsorganet förekomma, men af alla äger hörselorganet den enklaste konstruktionen. Det består neml. af en blåsa, inbäddad i en nerfutbredning från djurets hjerna; i denna vätska är en mängd korn i dallrande rörelse och fortplanta genom densamma de i vattnet uppfattade ljudets vibrationer. Framom detta organ märkes ett annat, som troligen är ett öga; hos ungarne iakttagas 2:ne sådane. Slutligen riktade prof. uppmärksamheten på den omständigheten, att hos Musslorna man ofta finner det utbildade djuret ej äga sina organer i samma antal som det hadei yngre tillstånd, eller ock att de såsom hos ostron i yngre tillstånd voro fritt simmande väsenden, men slutligen fästade sig till bankar eller ars mm a