Aftonbladet – 31 mars 1849, sida 2

komma födans söndermalande, medan den andra deen ytterligare underbjelper denna förrättning genom att växelvis höja hvarje särskild benpyramid. Dessa 5 så alt säga framtänder nötas dock i sina glashårda spetsar; de äga derföre samma egenskap, som de gnagande däggdjurens (Råttan, Haren, Ekorren 0. s. v.), att ständigt återväxa. Med denna apparat förmår dock icke Sjöborren att fånga sin föda; och der den stilla och saktmodigt vankar fram på hafsklippornas sidor, med munnen vänd nedåt, tyckes den endast hafva slumpen att tacka för den näring, som möjligen kan komma den till godo. Men observerar man närmare, skall man finna den flitigt och jemt sysselsatt med mnäringsomsorgerna. Bland mängden af de taggar och sugrör, som bekläda dess kalkskorpa, finner man vissa kuriösa bildningar, som se ut såsom gafflar eller tänger; de bestå af ett ytterst fint hylle, deri en kalkstaf är märkbar och en krona af 3 sammanslutande fingrar. Hvarje Sjöborre har 3:ne olika slag af dessa tänger, till hvad ändamål veta vi ej ännu. Dessa gafflar sitta i mellanrummen mellan taggarne och sugrören, äro ständigt i rörelse och när djuret, som i allmänhet ej är synnerligt nogräknadt i afseende på valet af sin kost, med dessa tänger uppfångat antingen ett mindre kräk, eller en alg eller dylikt, så böjer sig den ena tången intill den andra, aflemnar rofvet, hvilket på detta sätt så att säga hand ur hand transporteras till munnen. Dessa fångorganer påminna om de brännorganer, hvilka vi sågo förefinnas hos Maneterna och Hydran. — Hörande till Sjöborrarnes grupp, framstå tvenne slägten Clypeaster och Spatangus, hvilka mera fullkomligt antyda det hos de föregående svaga sträfvandet till 2-sidig symmetri. Clypeaster är ännu nästan 35-hörnig, försedd med bladlika ambulacralfält ; men hos Spatangus sitter munnen temligen långt fram på undre sidan, och kalkhyllet är besatt med ganska fina borsttaggar. Hos Stråldjurens högta afdelning Holothurierna — högsta, ej såsom uttryckte de renast den utbildade strålformen i sina organer, utan emedan de visa det tydligaste annalkande till den högre djurtypen — se vi sluteligen detta sträfvande till den symmetriska tvåsidigheten utpräglad. Holothurierna äga enlångsträckt form, de äro liksom utdragna sjöborrar och hafva munnen jemte armarne riktade framåt. Hos en form äro 5 rader af sugrör ställda längs efter kroppen, hos en annan, der till och med femtalet redan alldeles försvunnit, äro rörelseorganerna samlade på en skifva på kroppens undersida; allt det öfriga är beklädt af kalkfjäll och armarne kring munnen hafva liksom söndrat sig åt båda sidor i tvenne partier. Hos oss finnas ej få af dessa djurformer, deraf en, som äger. ett alldeles glasartadt glänsande öfverdrag, deri besynnerliga kalkbildningar, såsom små ankare, äro märkbara. Men i de varmare hafven äro de talrikare; i indiska oceanen förekommer en art, Trepang kallad (Hol. edulis), af hvilken årligen samlas ända till 8,000 centner och föras torra till China, der de, tillredde med växtalster, begärligt ätas. Det är en lag, att i allmänhet de lägsta representanterna af en ordning äga en större utbredning mot polerna än de högre; hos oss skulle således af Stråldjuren Sjöliljorna vara talrikare än Holothurierna, men så är ej fallet. Af Sjöliljor finnas blott tvenne arter och det i Amerikas varmare haf, medan af Echinodermernas i 90 slägten fördelade 4,000 arter kring våra kuster förekomma 60 arter. (Det är hufvudsakligast genom den så tidigt bortgångne v. Dibens och genom Karens rastlösa forskningar vi vunnit kännedom om vår rikedom på denna djurklass.) Men det är ett annat förhållande, som modifierar den åberopade lagen, det nemligen, att när en form är till större antalet af sina arter utdöd och fordom ägde en hög utveckling, men nu representeras af blott några få och mindre utbildade arter, desse dä lefva i de varmare hafven. Innan prof. öfvergick till den närmast följande djurklassen: Molluskerna, kastade han en öfverblick på de genomgångna Sträldjuren. Hos dem alla utgjordes det första stadiet af ett litet infusorielikt, med cilier rullande, fritt svängande djur. Det fästade sig, blef strålformigt i sina delars organisation. Hos korallerna skedde denna öfvergång genom ett steg, hos maneterna genom växlande generationer och sjelfdelning, och slutligen blef hos Echinodermerna ej mera fyratalet, och dess fördubblingar det rådande, utan femtalet och på samma gång försiggick i det yttre hyllet en kalkafsättning utåt. Liksom korallerna och vissa stadier af Maneterna, så fästade sig äfven Echinodermernas lägsta former (Sjöliljorna) vid en stängel; men Alecto föll af och blef fritt och ännu tidigare frigjorde sig den unga Sjöstjernan. Hos dessa högre utbildade sträldjur ägde ingen sjelfdelning , ingen kroppsbildning rum; individualiteten framstod hel och derföre uppträd: e de ej heller i sådane ofantliga massor som Infusorierna och Korällerna. Mollusker (Musslor och Snäckor) höra till de vanligen ganska bekanta djurföremålen; genom sina mångfaldiga former, sina ständigt qvarvarande briljanta färger väcka de lika lifligt den lekande barndomens fröjd som den grånade samlarens längtan; fordom betalades ej få bland dem ofta nog med deras fulla vigt i guld. Men för denna bekantskap, denna deras omtyckthet hafva de att tacka mera sin yttre beskaffenhet än sitt inre värde. Till denna djurordning höra den i trädgårdar vanliga snäckan, Ostronen, (den utgör mängens läckerhet) och Bläckfisken som lemnar oss tusch. De innefattas hufvudsakligast i tvenne afdelningar: Musslor, der djuret är betäckt af tvenne skal, och Snäckor, der det blott äger ett enda, vanligen i spiral vridet. . Lägst bland Musslorna står Brachiopodernas (de armfotades) grupp. Liksom vi sågo (hos korallen, sjöliljan, mancternas stamträdstillstånd) buru med lägre organisation oftast följde ofrihet i rörelse — de fem bestämningar man från dessa stadier hemtat benämnas embryonella karakterer — på samma sätt e vi dessa Brachiopoder vara med det ena skalets spets, hvarigenom en sena utsträckes, fästade vid klipporna. (Ostronen, som fastsittande bilda de välbekanta bankarna, äro fria i sitt första stadium; de höra således ej till Brachiopoderna.) En teckning föreställde Terebratule bildning. Musslan äger ne skal, det yttre mindre. Borttages det ena skalet, så visar sig djuret liggande mellan 2:ne tunna hinnor, hviika bilda och bekläda, såsom första och sista bladet invid en boks pärmar, dessa skalens inre sida; denna hinna utgörer djurets så kallade mantel och förekommer hos alla Mollusker. Här visa sig grunddragen af ådror, hvilka i 4 stammar förgrena sig mot kanten och utgöra en del af cirkulationen, derigenom att den ofärgade näringssaften strömmar till randen fär att komma i heröäring med vattnets luft.