Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 3

TAFVEL-GALLERIET vID ARTISTERNAS ocH LITTERATÖRERNAS SOIREE anordnadt af W:m WOULFAHRT. Det var en tid i vårt kära fädernesland, di likasom på femtonhundradetalet, i konsterne: mest gynnade period, dess idkare hyllades och uppburos endast af de store och högmögende herrar. Folket knäböjde då för mången bar. bariskt tillklåtad helgonabild, medan furstarnc skyndade att tillegna sig de perlor, som från de store mästarnes hand utgingo att förherrliga denna glans, hvarmed en förfinad smak visste omgifva sig. Och än i sednaste tidei lade eröfraren den vigt uppå konstens medlarekall, att månget fredsfördrag berodde på — en tafla eller en staty. Ifrån Carl den elfte räknar svenska konsten egentligen sin uppkomst, och artisterne då. fast egentligen alla utländningar, mådde sannerligen bättre än mången nu för tiden. Likasom Antwerpen har sin Rubens-gata, har ock Stockholm sin Prechtens och Mcytens gränd. likväl numera högst svaga och dunkla minner från le bon vieux temps. I hvad förhållande konsten står till den allmänna bildningen, visade redan Piaton och Aristoteles; att göra ett djerft språng från dessa hedersmän till Konstföreningen i Stockholm, är — att gå rakt på saken. För 135 å 20 äv sedan, innan denna förening stiftades, var del par excellence excellencerne, som hade och köpte taflor, och klädstånden voro guldgrufvor för många spekulerande utländningar, som drogc parti af okunnigheten och liknöjdheten för konstens alster. Sedan de unga konstnärerne fingo ett fält för sig, hafva de utsått månget korn, som fallit i god jord. Genom konstföreningens verksamhet hafva sålunda amatörer uppstått och med dem samlingar. Den,som förr aldrig egde en tafla, gör då och då en vinst, han sätter taflan på sin vägg, och börjar få smak, — en star vinst. Nekas kan således ej att konsten tagit betydlig favör hos oss på sednare åren. Fordom hade man ett eller annat år en utställning af taflor, och man ansåg sin pligt stor vara att gå dit — n.b. ifall man hängde der sjelf. De tafvelexpositioner, som artisternes och litteratörernes pensionskassa, jemte konstakademiens serskildt nyss förflutne år bjudit uppå, hafva visat huru varmt allmänheten omfattar ett tillfälle till mera förädlande nöjen, när man, som Cajsa Warg säger, så hafva kan. Dessa expositioner hafva gouterats tohu-bohu från ståndspersonen med krachanen till ståndspersonen med de säkra rättigheterne. Och rättigheten här vid lag; inom det skönas verld, tillhör ju alla? I den lokal, som vanligast åt de mest efemeriska förströelser är helgad, i dessa salar, der stråken manar till högre lyftning och champagnen utgör den lifvande smakens perlor, inträder ni nu, genast fattad af den oförklarliga makt, som konsten endast förmår utöfva. Katalogen behöfver ej vara ensamt eder ledare, ty det sköna, det förträffliga slår alltid an, och