Ett cbeslrifigt jubet bemäktigade sig nu den lättrogna befolkningen, som strömmade till slottet för att tacka konungen. Massorna tillvexte oupphörligt och från de aflägsnaste hoparna skallade plötsligt förnyade rop att militären skulle bortskickas från slottet. Då inträffade, såsom man sökt förklara saken, zenom ett missförstånd,, att några gevärsskott aflossades, och kavalleriet framstörtade samt högg in på mängden. Denna tilldragelse betraktades som ett förräderi ; man ropade till vapen! och inom några timmar voro alla stadens förnämsta gator spärrade af barrikader. En mördande strid uppstod, och varade under 48 timmars tid, Förgäfves hade konungen genom en proklamation uppmanat folket att utrymma barrikaderna. Åndtligen kl. 9 om morgonen gaf konungen efter för den allmänna önskan, att militiren måtte dragas ur staden, med det förbehåll, att man började borttaga barrikaderna. Militären lemnade staden. Annu samma dag medgaf konungen borgrarnes beväpning. BodelschwinghEichhornska ministeren afskedades, och i dess ställe inträdde den Arnim-Boitzenburgska. Den 20 förkunnade konungen allmän amnesti; folket strömmade till statsfängelset och befriade de fångna polackarna. Medan detta tilldrog sig i Berlin, utvecklade sig revolutionära rörelser äfven i det norra Europa. I Fcileswig-Holstein hade de deputerade den 48 Mars sammanträdt i Rendsborg och beslutat att sända en deputation till Köpenhamn fär att bedja konungen att förläna hertigdömena en gemensam, af Danmark oafhängig författning. Vid dess ?nkomst den 20:de hade det liberala partiet redan medfört segren; den 21 skedde en folkdemonstration i Köpenhamn, som hade till följd alt konungen afskedade den gamla ministeren och tillsatte en ny, med liberala s mpathier. Samma dag som den Schleswig-Holsteinska deputalionen erhöll ett nekande svar, gjordes i Kiel ett steg hvarigenom det der rådande tyska partiet öppet bröt med danska regeringen. Dagen förut hade underrättelsen om den nya ministerens bildande ankommit. Borgarne beväpnade sig och det revolutionära partiet med dess ledare, advokaten Beseler, i spetsen, konstituerade sig till en provisorisk regering, hvilket steg dagen derpå kungjordes genom elt manifest, hvaruti det hette, att den pro,visoriska regeringen ville i konungens namn föra landets regering, så länge konungen vore ofri i Köpenhamn. Rendsburg öfverrumplades och den provisoriska r-geringen förlade silt residens till denna stad. Allt sedan Februarirevolutionen hade tyska folket blifvit öfverväldigadt af en känsla, som gjorde sig gällande med föga mindre häftighet än begäret efter politisk frihet. Man trodde att den tidpunåt vore inne, då man kunde förvandla till verklighet en tanke, som under frihetskrigen 1813—1815 kallades till Lif af de tyska patriosterna samt redan blifvit upptagen och vårdad af den studerande ungdomen och på detta sätt öfvergått till den nyare tiden, i hela glörian af stor nationaltanke. Denna på bottnen af den nationella känslan liggande grundtanke, som utgjort en af de mäktigt inverkande driffjedrarna till de stora rörelserna i Tyskland, samt på åtskilliga ställen särdeles i Österrike i hög grad förvirrat förhållanderna, emedan den kommit i kollission med, ja snart sagdt absorberat frihetsbegäret, var nationalitelskärslan, representerad af den vackra idten: Tysklands enhet. — Ett stort, enigt Tyskland! Ett enda gemensamt fädernesland! var den lösen som skallade genom Tysklands alla stater från norr till söder, från öster till vester. Med bedröfvelse betraktade de tyska patrioterna denna uttefvade, bräckliga och vanmäktiga institution i Frankfurt, som, under namnet förbundsförsamling, skulle utgöra en representation af Tyskland, men i sjelfva verket blott var en föråldrad formation från feodaltiderna, utan själ eller moralisk lifskraft. Sedan denna förbundsdag, i 33 års tid, aldrig talat till det tyska folket annorfunda, än genom bajonetter, exekutionsbetjenter och censorer, öppnade den i farans stund munnen, för att mana till endrägt och fridsamhet, alldeles så, som om densamma vore i fullt åtnjutande af nationens aktning och förtroende. Djup tystnad blef svare: härpå. Icke af sådana händer skulle verket utgå, om det någons.n skulle blifva genomfördt. Den 5 Maj infunno sig 51 fosterländske män från Tysklands alla trakter till ett möte i Heidelberg, för att öfverlägga om Tysklands bildande till en stor sammanhängande enhetsstat. Det blef beslutadt att sammankalla en förberedande församling till Frankfurt am Main, hvilken sedan skulle utverka kallandet af en allmän tysk nationalförsamling. Nationens förtroende understödde så kraftigt Heidelbergerförsamlingen, att sjelfva förbundsdagen, såväl som de tyska regenterna sågo sig nödsakade; att förbereda förbundsförfattningens ombildning. Till de 17 inom förbundsrådet kallades ytterligare 17 ombud från de enskilda sta!erna, för att gemensamt med de förstnämnde utarbeta de nödiga lagförslagen. Då kom man på den olyckliga iden att kalla en tysk furstekongress, först till Dresden och sednare till Potsdam. Dlanen strändsde mat do ovdtevcka firctar