Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 3

Bernhard för ett ögonblick glömde sin smiästa, för att sys selsätta sig med Iwos. Det föreföll honom obegripligt, att ett sådant barn skulle kunna känna en så glödande, så förtärande lidelse. Har var nära att fatta hennes hand, då ljudet af en uppköran. de vagn hindrade honom derifrån. Å Dittmar kastade vid sitt inträde en sträng blick pi Iwo, som, ketagen af förtviflan, låg lutad emot bordet. Bernhard, som i geheimerådet såg en präceptor för Iwo ville urskulda den stackars gossen; detta qui pro quo fö reföll den gamle så löjligt, att han med möda förmådde dölja ett leende ... : Jag ursäktar alltför gerna att Iwo sörjer förlusten a! sin Vän,, svarade han derföre; men jag ursäktar ej han: brist på karlakighet. Nå; Bernhard! är ni färdig? ...Vagnen väntarp. Skall jag resa? frågade ryttmästaren bestört. Har du ej blifvit underrättad om att du skall fara som kurir till ... Kan ni begära att jag skall fara? Mitt bref har återkommit ouppbrutet, friherrinnan förvisar mig sitt hus, och jag skulle resa, utan hopp att kunna rättfärdiga . mig! Nej, hända hvad som helst, jag stannar, jag viker ej ur fläcken ! Iwo sprang upp, ville tala; men hejdades af Dittmars stränga, tillbakavisande ögonkast. Nå väl, hallsstarrige yngling! Stadna, rättfärdiga er i morgon ur djupet af den fästning, dit ni oundvikligen blifver förd! Blottställ mig för svenska regeringens, för kungens misstankar, mig, som varit nog dåraktig att försöka rädda den, jag trodde vara en man, men som endast är en suckande Corydon... Blottställ slutligen ert fädernesland, som ni har tillfälle att gagna, och ej vill det ... Bernhard stod villrådig. Han betraktade ömsom brefvet, ömsom Dittmar och Iwo. Den sistnämnde kastade sig om hans hals och besvor honom att resa. Har jag då af er,, frågade Dittmar allvarsamt, förtjent så litet förtroende, att jag ej skulle göra allt för att skingra friherrmnans misstankar och rättfärdiga er?... Bernhard tvekade ännu, då några högljudda klagorop nådde deras öron.