Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 1

Bernhards djura smärta var synbar... Hvad fan nu? utbrast en af hans vänner. Sannerligen tror jag inte att dina ögon tåras... Du, gråta som ett barn? Du, som är uppfödd i vapen! Annat är att strida mot fiender), svarade Bernhard. vAnnat mot en landsman och kamrat... Det är modrens tårar vid sin kanhända enda sons dödssäng, som frarslocka mina... Men, kamrater! J måtten väl ej neka mig det vittnesbördet att jag ej kunde annat. .. I detta ögonblick nalkades en adjutant sora förkunnade Bernhard arrest. Jag förlitar mig på er, mina herrar!) voro hans ord, det han följde adjutanten, till hvilken: han genast öfveremnade sabeln. Han erhöll arrest på sitt rum, och en post ställdes itanför hans dörr, med stränga ordres, att ingeh,; utan. ärskild til!åtelse, skulle få tala vid arrestanten. Underigt var det således icke, att denna dag föreföll honom så ång som tre andra. Dertill bidrog äfven en blandad änsla af harm och smärta. Han hade nemligen middagen örut erhållit både hertigens och dess guvernörs tillstånd tt fara till Wolloxsäby, der han var väntad. Hvad skulle riherrinnan tänka? Huru kunde han urskulda sig hos ilisabeth?... Han hade ju kunnat fara i går, men Jät ina kamrater öfvertala sig att dröja. Nu var det för ent... Den begångna gerningen kunde ej mera ändras... en stod der, nu såsom alltid, stum och sluten. Men... uru förtviflad skulle han ej varit, om han anat den färg, en skymfliga bevekelsegrund, elakheten gifvit åt hans tveamp. Tapto hade redan gått. Han kastade sig på sängen i opp om att sömnen skulle mildra hans qval, men fåfängt. fan räknade det ena timslaget efter det andra. Tröttheen uttog omsider sin rätt, och hvilan började tynga hans sonlock, då han hörde sin dörr sakta öppnas och den amle kamreraren steg in. Bernhard trodde knappt sina ögon... Hur har ni kommit hit? blef hans första fråga. För troheten öppna sig alla fängsel. Jag måste be;ka er, tala med er, höra förloppet af denna olyckliga fär, för att se till, omjag tilläfventyrs på något sätt an vara er nyttig. Bernhard tryckte den förmente tjenarens hand, och rättade sanningsenligt hela tilldragelsen. Procentaren suckade, och betedde sig så ömkeligt, att ernhard omsider frågade: