Aftonbladet – 8 november 1848, sida 3

mA Vr eIl vnmwmmIi Fo ww moe I mycket på bredden. latt Onkel Adam denna gång varit nog frikoItyrskap. Å rerna. Isagdt, något gar ur det olycksaliga krig, hvars exempellösa eländighet i många afseenden en kommande generation skulle vara böjd att anse såsom en fabel. På denna mörka förgrund har förf. uppdragit mörka bilder, åskådliga och rätt tecknade utan tvifvel, för denna tid af exempeHösa ränker, liksom af exempellös sjelfuppoffring, men omöjliga, hoppas vi, i ett ljusare tidehvarf. Pressens och diskussionens frihet har, hoppas vi med tillförsigt, för alltid förvisat den lömska egennyttan, den ljusskygga intrigen, ur maktens grannskap och gjort försåtets och illviljans giftiga bett mindre fruktansvärda. I Till dessa dystra bilder hör skildringen af det rävkfulla, egennyttiga och inflytelserika rege.Iringsrådet Abelung med sin förderfvade son, liksom det cyniska och föraktliga, ehuru minul dre farliga landtrådet Ljungsköld med sin lika cyniska och förderfvade brorsson. Den olyckIliga Gustafs tragiska bild, tecknad i snabba dra, är väl beräknad och gör en gripande effekt i den omgifning, hvari han framställes. 1 patronessan Stjernros person har förf. tecknat negationen i dess kärlekslösa vidrighet. Denna dame bär under en lysande yta det aldra tommaste hjerta, och hennes enda passion är fåfänga och begär att blifva beundrad. Derigenom förfaller hon i en hårdhet, en ondska, som ej är ursprunglig i hennes natur, och bon är mäktig af bättripg och förädling. Denna förvandling frambringar förf, originellt nog genon den beständiga kontakten med en varelse, som är sämre och mera förderfvad än hon, nemligen hennes make, den yogre Ljungsköld, i hvars person förf. förenat allt lågt, föraktligt, karakterslöst och obetydligt, som kan göra menniskan, ej till den i sin blodtörst dock alltid sublima kungstigern, utan till en feg, lömsk, likätande hyäna. Vi kvappast vilja tro på tillvarelsen af dylika slemväsenden, otillgängliga för hvarje flägt af godt och dygd, och lefvande blott af energilös sjelfviskhet, ehuru man visserligen i verkligheten träffar spridda drag af sådan moralisk fulhet, som förf. i kammarherrn Ljungskölds person sammanväft till en gedigen massa. Lägga vi nu till dessa personer en bigott läsarfröken, syster till landtrådet och ännu föraktligare än han, samt en inspektor, en verklig blodsugaretyp, tyvärr ej alldeles oerhörd handtlangare åt lågtänkta och egennyttiga godsegare, en procentare af bondeklassen och hans juridiska biträde, så hafva vi ett galleri af personer, som genom sin moraliska gräslighet nästan skulle göra heder åt den nya Pitaval eller den nyfransyska romantiken. I allmänhet lär konsten synas oss ej använda mer af dessa slags karakterer, än som är -I nödvändigt för att sätta de motsatta i tillbörlig relief, och äfven då ej teckna styggelseo för Det synes oss derföre, stig på nedriga menniskor, och långa partier af hans arbete kan man ej läsa uten stor beklämning. I följd af denna det ondas numerära öfvervigt blifva nemligen de motsatta personligheterna lidande under ett beständigt marSå är det med kolarfamiljen som går under genom det förtryck dess husbondfolk utöfvar öfver densamma. Till denria familj hör den lilla Stina, hvilken vi ofvanföre angåfvo såsom en af taflans hufvudpersoner. Hon dör i sin späda ålder, men hennes bild, kopierad såsom engel på en altartafla, som föreställer IStepbani stening, fortfor att utöfva ett moraliskt inflytande på flere af de öfriga karakteEtt ännu fullkomligare martyrskap undergår fröken Emilia, en väl tecknad och älsklig bild, under sin bårda och sjelfviska styfmoders tyranni, och sjelfva hernes äktenskap Imed den gamle Gyllenörn, som erbjudit henne sin band endast för att få rätt alt bebeskydda henne sjelf och hennes kärlek till len annan, kan svårligen bli annat än ett lindrigare slag af martyrskap. Ideen af den heligaste af alla förbindeleer, tagen blott såsom en förevändning att skydda en värnlös och förföljd flicka, har, i förbigående kränkande och pinsamt med sig, och vi kunna ej inse dess nödvändighet i våra fosterländska förbållanden. — Emilias Ibror, en yngling, af naturen utrustad med -lallahanda egenskaper Inom till eu stöd för sin familj och sitt fäI dernesland, faller ett offer för den ränkfulla som kunnat göra boegennytta, som förstått att fånga hans monark i sina bedrögliga nät, cch blir äfven sedan under hela sin lefnad en drömmande martyr för sin förbindelse med Anna, i hvars person förf. i vårt tycke alltför mycket missbandlat den lugna hvardaglighet, som vi kanske nog förnämt vant oss att missakta såsom prosa och andefattigdom. Den känslolöshet och den egoism, hvaraf förf, sammansatt denna flickas väsen, hoppas vi ej är den fulla psykologiska sanningen och tro, att det under masken af prosaiskt hushållsstök ofta gömmer sig en tyst kärlek, en blyg välvilja, som har rätt till erkännande, Vi kunna på detta sätt genomgå styckets alla personer af högre erdning, Berndtsson, bavs föräldrar och den originella och i sin sigillsamlings monomani så älskvärde gubben Gyllenörn, och vi skola finna att förf. åt alla dessa visserligen inrymt den ideela lycksalighet, hvilken, grundad på sedlig renhet och höghet, lingen ädel menniska fullkomligt kan sakna äfven under de mest tryckande lefnadsomständigheter, men att han deremot sparat den poetiska rättvisan i vanlig mening, den lott af jordiskt välbefinnande, som tiden arbetar på att rättvist fördela bland alla, äfven åt underordnade personer, hvilkas andar hafva mindre hög