Aftonbladet – 8 november 1848, sida 3

LITTERATUR. Altartaflan, af Onkel Adam. Vårens och sommarens stora tilldragelser hafva gjort, att vi ej på en tid kunnat, såsom sig bort, redogöra för den fosterländska sköna litteraturen. Vi ämna nu företaga en liten re trospekt af det vigtigaste, som under sednare tider utkommit, och börja denna öfversigt med den produkt af en allmänt värderad skriftställare, hvars titel vi vyss angifvit. Onkel Adam är mer än de fleste af våra inhemska författare i sednare tider kallad att verka på sin publik genom det sant nationella i sina skildringar, eller den praktiska klarheten i sin tankegång och det rena och goda i sina afsigter. Dessa egenskaper föra i våra dagar lättare till popu:laritet, än stora, rent konstnärliga anlag; eller rättare sagdt, den spänning, den drift till omgjutning af alla sociella former, som arbetar i tidens innersta, medger numera sällan en begåfvad ande frihet att utveckla sig i strängt konstnärlig rigtning. Tidens stora frågor gripa honom med våld, samhällsproblemerna tränga sig med makt in på hans diktande verksamhet: det står honom ej mera fritt att i lugn betraktelse från det upprörda närvarande vända sig bort till det episka förflutna, och i stället för en lugn flod, som i sin jemna yta återspeglar idylliska stränder, blir hans diktarskap gerna en brusande ström, som i sina skiftande böljor återger brutna, underbara, förvirrade bilder, som ömsom förtjusa och förskräcka oss, ömsom fylla oss med frid eller bäfvan, med plågsamma farhågor eller ljufva förhoppningar. På detta gebiet, sade vi, är oss Onkeln en gammal och kär bekantskap. Vi hafva sett honom, i de ämnen han behandlat, vidröra menniskans och samhällets vigtigaste intressen, och alltid har han haft något nytt och godt att säga oss. På sednare tider och med större utförlighet har han i Ett Namny visat, huru namnets och individualitetens traditionella anspråk i trängre mening äro antiquerade af en tid, som fordrar storhet, ädelhet och uppoffring af alla sina söner och belönar den hos alla; och sednast har han uti Penningar och arbete sökt att på ett för våra förhållanden Passande sätt lösa den stora fråga, som för ögonblicket agiterar de stora europeiska kulturfolken. — Att bringa dessa två krafter i jemnvigt med hvarandra, att hindra den ena att förstöra den andra, och så alt säga tvinga dem att blifva bundsförvandter, är det första, men också ett af de vigtigaste vilkoren för återinträdandet af den fred individer och klasser emellan, som länge varit rubbad. En sådan ordning hvilar naturligtvis på förutsättningen, att dear politiska fribeten blir en sanning. Då äro mensklighetens första vilkor för lycka och förädling uppfyllda, och derifrån vidtoger en serie af nya arbeten, nya bemödanden för slägtets lyftning, desto mera storartade och vördnadsvärde, ju mindre de röra materiella förbållanden och ju direktare de verka för Nf, högre än det närvarende. I det arbete vi nu anmäla har förf, på sätt och vis giipit öfver i denna utvecklingsserie, och hans hemödende är att liksom i en hägring framställa den renare och bättre mensklighet, hvars styrande kraft är kärlek och ej partikulär intressen. Vi erkänna, att Vi ej klart fatta syftningen med den Svedenborgska mystik; hvarmed förf. genomtränger sin framställning och det sätt, hvarpå han af denna synes vilja uppsätta en Jakobsstege för den i materien förtyngda menniskan. Men den tid är förbi, då kritiken ansåg såsom sin rätt och pligt, att med satirens enkaustik förbränna allt som den ansåg paradoxt.