Aftonbladet – 8 november 1848, sida 3

uti denna personlighet förenat allt praktiskt, dugligt, ädelt och aktningsvärdt med en theosofs naiva och älskliga barnvishet, så är också allt som rörer denna personlighet tecknadt med en intagande poetisk värma. På detta fält känna vi vår förf. sedan gammalt, och han har ej behef af nya loford. — Deremot måste vi anmärka såsom en sorglig iakttagelse, att språket i närvarande arbete ej är på långt när så rent och vårdadt, som i förf:s föregående skrifter. Vi äro visserligen böjde att skiifva en stor del af de enorma fel mot grammatik, interpunktering och orthografi, hvaraf det öfverflödar, på korrektörens räkning, ehuru många af dem äro alltför konseqvent återkommande, t. ex. verbet i singularis till plurala subjekter, förvexling af verbalpersoner, dt för t och tvärtom, samt en genomgående misskrifning af alla utländska ord. Men boken öfverflödar dessutom af blindmeningar och ologiska och oförståndliga uttryck, som svårligen kunna tillskrifvas annat än författarens eller renskrifvsrens alltför stora brådska vid redaktionen. Man må invända att språkets behandling är blott en formsak, och att formens vigt viker för innehållets: så hör man åtminstone stundom resonneras. Men detta resonnement är falskt derföre att språket är mer än en form; det är tankens adequata uttryck. Ju innerligare derföre ett folk blifvit genomträngdt utaf känslan af nationalitet och frihet, såsom en desto dyrbarare egendom anser det sitt språk. Skall Sverige ega en aktningsvärd litterär sjelfständighet, måste det frsmför allt bära aktning för sitt idiom, Vi se i en sådan aktning intet hinder för språket att successift utveckla sig i skönhet, styrka och rikedom, tvärtom. Må vi blott hafva de nationers exempel för ögonen, hos hvilka det nationella medvetandet hittills starkast och sannast framträdt, nemligen fransmän och engelsmän, ja äfven danskar, och vi skola finna att deras yngsta författare, äfven då de införa nya ord och uttryck, eller åter upplaga gamla och glömda, aldrig våldföra grammatikens lagar, emedan dessa lagar tillika äro förnuftets, och att de städse genom framställningens genomskinlighet, klarbet och logiska reda söka gifva värdighet och adel åt deämnen som de behandla, Det är denna stilens adel som vi tycka nå got för mycket brister närvarande arbete. Den sträcker sig längre än till de grammatikaliska formerna. Så 1. ex. låter förf. ofta sina personer af ringa bildning uttrycka sig vulgärt och pjollrigt då deras tankar och känslor taga en högre flygt. Vi anse detta -hvarken naturligt eller nödvändigt. Vi hafva ofta hört personer af dessa klasser , varligen ovana att iord öfversätta sina tankar och intryck, vid en ovanlig grad af rörelse använda bibliska uttryck för sina känslor, som de finna alltför heliga för att vanställas genom det hvardagliga lifvets taleformer. Stundom är förf.nog sentimental, nästan pjåkig, och drifver ett visst koketteri med englar och serafer; detta blir på längd ledsamt och vämjeligt. Likaledes måste vi förehålla förf. det omåttliga bruket af mindre ädla bilder. -Då han talar om minnen, simmande på ett stort djup och uppdykande till ytan med en liten del af ryggfenan) eller om en menniskas fond af förställ-ningar, som genom någon stor och våldsam skakning råkat i oordning, under bilden af ett leksaksskåp, der den outtröttlige anden rfjeskar; för att få allt i ordning igen; då han använder dylika bilder, så är detta, lindrigast sagdt, något oskönt och konsten ovärdigt. Om vi, liksom förf., hylla och sträfva till det slags andliga kommunism, genom hvilken alla, äfven de ringaste, skola få sin andel af det sköna, det höga och förädlande, så måste vi ej förminska det arf, som väntar dem, genom att neddraga det till pjollrighet och lumpenhet, utan tvärtom bevara det oskäradt och i oförminskad glans. Det sublima är alltid enkelt, så att, Säger skalden, ett barn kan fatta dess mening. Derföre finna vi också, att de största skalder just varit de, som lättast blifvit förstådda af folket, ej derföre, att de skrifvit för att vara populära, utan derföre, att de klaraste tankar, de skönaste bilder fordra de enklaste uttryck. i Vi återkomma slutligen till verkets praktiska syftning. Förstå vi förf. häruti rätt, vill han visa, att den slags gemenskap med andeverlden, som blifvit några få barnsligt fromma andar, likt Svedenborg, tilldelt, ej är en lögn, utan en hög verklighet, gifven, under en eller annan form, åt seklets barn, på det menniskorna ej skola rent af försjunka till sjelfförgudning och sätta sitt förnuft som domare öfver jord och himmel,. Väl är sannt, att, ehuru det må vara vetenskapen förbehållet att i många hittills såsom öfvernaturliga ansedda fenomener uppvisa en regelmessig verkan af naturens egna lagar, dock mycket dunkelt skall qvarstå och trotsa det. menskliga skarpsinnets analys. Väl älskar man att tänka sig en afliden väns ande såsom ännu alltid närvarande och deltagande i ens öden, men vi kunna ej inse nödvändigbeten att i denna dunkelt ansde verld af andar söka en medlare mellan menniskan och hennes skapare. Eller är det öfvertygelsen, att den religiösa trons tid är förbi, som gör, att förf. uti en drömmande öfvertro söker mensklighetens räddning undan otron och sjelfförgudningen? Äfven i detta fall tro vi, att surrogatet blefve föga båtande. Emedan känslan al ben röringen med en andlig verld utom 0ss är så dunkel, emedan de flesta mcnniskor alldeles sakna den, anse vi det vanskligt att på dessa obestämda känningar bygga något likt moral aller relisiom Ju snhiektiuan.. 2947 ooo.