Aftonbladet – 17 maj 1848, sida 3

den fullkomliga säkerhet till person och egendom, som Posttidningen med sur mine måste medgifva äger rum, ehuru makten genom den öfverraskade och totala förändringen råkade helt och hållet att stanna hos pöbeln, såsom man behagar uttrycka sig, och detta uti ett sådant samhälle som Paris, der mer än en million menniskor är koncentrerad; och tager man tillika i betraktande, hurusom under sjelfva revolutionen fattigt arbetsfolk med samvetssrannhet redogjorde för uti deras vård öfverlemnade ofantliga summor, jemte flere andra drag af likartad beskaffenhet; så frågas om icke detta allt kan kallas verkliga repubikanska dygder och om icke ett sådant folk förtjenar heta grad et mognanime? Litom oss nu för ett ögonblick antaga, att, i stället för demokratien, en despotisk eller aristokratisk statsförfattning hade förmått göra sig gällande. Månne man äfven då hade funnit sig hågad att genast borttaga dödsstraffet för politiska förbrytelser? Månne man äfven då kunnat vara lika säker att få bibehålla lif och egendom, i händelse man djerfts uttala den ringsaste tanka mot det nya statsskickets ofelbarhet, och ändtligen, minne äfven då den fattiga arbetsklassen stått färdig att med beredvillighet offra en del af sin lilla inkomst för dagen på fosterlandets altare? Tro det, goda Postgumma, om du vill, men förnuftigt folk skall säkert hysa en motsatt öfvertygelse; eller huru tycker man sig icke se dessa ståndsrätter cch andra blodsdomstolar täfla med hvarandra att, på angifrelse af maktens besoldade slafvar, förpassa till evigheten de individer, hvilkas sjelfständighetskänsla och obenägenhet att genast böja sig under det menniskoförnedrande oket befunzses vara hinderlig för den eller de maktägandes planer att smida fokets bojor: allt säkrare, för att efterhand desto hårdare kunna :åtdraga dem; och huru skulle man icke få se hopar af hjertlösa, äreförgätna varelser skynda att erbjuda sin tjenst såsom spioner, för att få hämnas på den, som fordom möjligen afslöjat eller bestraffat deras nedrigheter. Detta jemte mycket annat i samma väg skulle ofelbart hafva utgjort inaugurationen för en despot eller ett högadeligt parti som kommit till väldet. Historien visar ju så ofta likartade exempel, att man icke bör tvifla bärpå. Men skall kanske invända det samma fom du redan gjort, min goda Posttidning, att man icke äger några säkra gorantier för att endera dagen få se franska folket ännu en gång stå uti 1793 års blod öfver öronen. Jo, vid att en smula närmare öfvertänka sakerna skall man finna satt vi äga mer än tillräcklig säkerhet för att dåvarande skräckvälde denna gång ej skall komma i fråga. Vi skrifva nu 4848 och icke 1793. Huru rik på lärdomar är icke detta sista halfra seklets historia? Ar det troligt att alla dessa nu skola lemnas åsido, sedan franska folket, i likhet med de fleste andra nationer uti Europa, i detta ögonblick befinner sig på en så ojemförligt hög ståndpunkt af upplysning och civiIisation mot hvad händelsen var 93? Och dessutom ehuru misstagen och orättvisorna kunna hafva varit stora under Ludvig Filips regering, så kunna de dock visst icke jemföras med dem, som föregingo 1789 årg revolutiop. Du och dina likar, min goda Postticning, stå alltid tillreds att utbasuna 93 års skräckscener såsom bevis på ett folkväldes osefterrättlighet, men alla de gräsligheter från maktens sida, som föregingo och framkallade dessa händelser, och gom i alla afseenden voro lika vederstyggliga, ja till och med så mycket värre, som de fortforo under årbundraden, dem sätten j en ära utiatt alldeles ignorera. Fast står således äfven här den sanningen, att det icke är folket, utan de styrandes misstag och orättvisor, som framkalla revolutionerna Den, som företagit sig att nedsirifva denna uppsatts, är en man af folket, en man af Sverges allmoge, som ganska väl känner till att här, långt bort i landsorten — der lyckligtvis ipga örontaslare, inga intrigörer äro till hands, som finna fördel uti att vanställa sakerna, som ängsligt uppleta och framhålla de få skuggorna på den betydelsefulla tafla, hvilken nyligen upprullats för verlden, medan de sorgfälligt undangömma, öfversudda alla dess bärliga ljussidor — här, min goda Posttidning, hafva dina i extraobladet utsända skefva och ensidiga artiklar endast väckt ovilja, blandad med en icke obetydlig portion undran öfver huru du, som skall hetas gå regeringens ärender, kan föra ett sådant pråk just nu, när man trodde sig äga en libera