Aftonbladet – 17 maj 1848, sida 3

(Insändt.) BREF IFRÅN LANDSORTEN TILL POSTOCH INRIKESTIDNINGAR. Et altera pars audiatur. Posttidningens redaktion synes vilja hålla fort med att, åtminstone någon gång i veckan, sända ett extrablad af dess tidning till Aftonbladets prenumeranter i landsorten. De af detta sednares läsare, som möjligen företagit sig att kasta ögonen på ett eller annat af dessa extrablad, hafva sannolikt icke behöft genomläsa många rader, för att finna andemeningen härmed vara den, att, om det vore möjligt hos svenska allmänheten injaga förskräckelse och afsky för de i Frankrike och annorstädes sig alltmer kringgripande liberala iderna. Min gode Posttidning, om du vill höra ett förnuftigt ord, så tro mig: orsaken hvarföre du saknar prenumeranter är just den, att du råkat blifva minst ett halft århundrade efter din tid. Du har ju för längesedan öfverlefvat dig sjelf, och visar detta bäst, då du tror dig, genom att med den mest lästa tidningen i landet utskicka dina af arga aristokrater och ensidiga konservativa ultras hopsmidda korrespondentartiklar, kunna betvinga den mäktiga tidsandan. Du förstår ju icke eller vill icke begripa att Europas nationer, just genom de stora händelserna i Paris, blifvit bragta till eftertanka af sin ställning till de styrande, på samma gång som af möjligheten att kunna ändra densamma. Detta har ju lyckats förträffligt både uti Italien, Österrike och till och med i det af militärdespotism omgärdade Preussen. Uti de flesta andra stater hafva de styrande skyndat att efterkomma nationernas billiga fordringar innan sakerna hunnit till ytterlighet, och detta syres verkligen vara det förnuftigaste. Den närvarande generationen uti de flesta af Europas länder besitter mer än tillräcklig upplysning för att begripa att icke de styrande alltid äro några med särskilda högre egenskaper utrustade väsenden, utan rätt och slätt vanliga menniskor. Och så mycket mindre bör detta väcka förundran, som de styrande vanligen från barndomen omgifvas af en svärm smickrare, hvilka gärna aldrig försumma att undanhålla dem sanningen och att till och med berömma äfven deras felsteg. På samma sätt förhåller det sig med aristokratien: den misstar sig ju idkeligen, vare sig af dumhet och oförstånd eller illvilja och inbilskhet. Ingenting finnes således, som rättfärdigar dess anspråk att vara född till företräden, desto mindre, som historien mer än tillräckligt vitsordar att de regenter, som begått de största felsteg, ofta dertill blifvit intalade af sin cmgifning. Det värsta af alltihop är ändock det att de artiklar du skickar i släptåg med Aftonbladet ofta bevisa motsatsen af hvad du velat försvara. Uti en från den gamle besoldade hoftidningen, Journal des Dåbats, öfversatt artikel, som finnes i ditt extrablad för den 25 i förra månaden, kan ju icke nekas att oaktadt uti Frankrike hela makten är i massan: händer, oaktadt ingen laglig regering föreficnes, in: nan nationalförsamlingen hunvnit gilva republiker legal form, har dock den perisiska befolkningen all sedan febr.dagarne ådagalegt de vackraste prof a humanitet, rättvisa och förstånd. Närmaste slutsat sen häraf blir ju den att folkregering ändock icke är så farlig. Nog måtte väl också den nya repu bliken känna sig stsrk, det vill säga hvila på fol kets sympathier, eftersom den provisoriska regeringen till och med genast tilltrodde sig att kunna upphäfva dödsstraffet för politiska förbrytelser, hvilket dessutom omisskänneligen antyder att de styrelsemaximer, man ärnar följa, komma att grundas på mensklighet och moderation. Icke kan det läggas republiken till last att den afdankade dynastien genom sin egennytta och sitt slöseri försänkt landet uti en oerhörd statsekuid. Detta är ju likväl en väsentlig orsak till den financiella krie, com är för handen, men hvilken man är nog orättvis och ensidig att vilja tiliskrifva ensamt sekernas pya ordning? I stället att, såsom Postiidningens förnäme korrespondenter, förlöjliga och med förakt blicks ner på de godvilliga sammanskott, som till och med arbetarne uti Paris bopspara och öfverlemna till der prov. regeringen, för att envändas, som bidrag till den ögonblickliga förlägenhetens afbjelpande, måste man, om man vill vara rättvis, skänka beundran och högaktning åtenså ädel och högsipnad patriotism, hvars make svårligen lärer kunna uppletas i någon annan nations häfder. Lägger man hörti