ART VEFREE MIRIRS4UUTSAT BERTEV VAFRES VY SVYFETS att få från regeringen ett radikalare representationsförslag än dat afgifna. Han ansåg valrätten i detsamma ej nog utsträckt, men tillika att det klander, som yttras öfver, att den är nog litet tillerkänd bondestån et och den arbetande klassen, strider mot den principen, att inga intressen, utan nationen, skall representeras. Talaren ansåg äfven den första kammaren utgöra för stor motvigt. Detta oaktadt hade talaren ej kunnat undgå att finna detta förslag bättre än nuvarande representatlonsform, äfvensom att det lättare medgåfve förbättringar. Han ansåg derför oklokt attskjuta det ifrån sig. Han vågade också tro, att det ej skulle ligga någon indelikatess uti att undersöka I hvad ställning sällskapet, genom förslagets förkastande, skulle komma till H. M. Konuagen personligen, från hvilken förslaget utgått. Konungen hade derigenom stött sig med mäktiga intressen; skall då sällskapet vända honom ryggen? Här afbröts talaren af ordföranden, med hemställan om det icke vore mindre lämpligt att i diskussionen inblanda Hans Maj:ts person, till hvilken framställan sällskapet yttrade bifall. Doktor Carlsson fortsatte, att, enligt hans åsigt, sällskapet borde uttala sin öfverensstämmelse med den kongl. propositionen, och söka vinna reformsällskaperna i landsorten derfor. Hr GUSTAF HJERTA förklarade, att hans föredrag alldeles icke kunnat härflyta ifrån nägon afsigt, att söka förmå sällskapet att ingripa i dagens händelser, på annat sätt än genom öfvertygelsens makt. Huru man här kunde tala om förslagets förkastande fattade han ej; ty hela sgåen berodde ju till en början på Konstitutionsutskottet. Om det med 13 röster mot 44, elier med sin regulator, den förseglade sadeln, afgjorde att förslaget skulle blifva hvilande till nästa riksdag, så blef det så. För sin del hade talaren blott önskat göra sällskspst och det allmänna en tjenst genom en detsljgranskning, som visade förslagets sannskyldiga beskaffenhet, hvil-; ken talaren funnit vara sådan, att det hvarken kunde tillfredsställa ett älskadt fosterlands behof eller vittnar om synnerligt afseende på de tidsenliga begrepp om sambhällsrätt, hvilka i denna stund hela Europa sträfvar att göra gällande. Man hade uppmanat sällskapet, att yttra bifall om regeringens förslag; att söka verka för dess framgång, utur den åsigt, att det vore bäst att få något; hvilande, om ock detta icke vore sådant, som man kunde önska. Talaren kunde ej erkänna detta räsonnemang. Han hade redan antydt, att i denna stora national-angelägenhet, och under folkets nuva-. rande sinnesstämning, kunde blott rättsprinciperna, icke pyttighetsprinciperna allena, tillfredsställa fordringarna. Han förmodade, att hvarken sällskapet, eller någon redlig och upplyst fosterlandsvän skulle numera tveka att förkasta all förmedlingspolitik, då den ej hyllade dessa ;rinciper gemensamt. De kunna i folkens lif numera icke skiljas. I anledning deraf, att man sökt gifva den ifrågavarande regeringshandlirgen utssende att härflyta från en viss, hög person, och yrkat biträde åt densamma, ifrån afseenden på dennes personliga ställning till partierna m. m., ville talaren endast förklara, att huru än förslaget tillkommit, hade man blott rätt att betrakta det såsom på de konstitutio-l nelt ansvarige rådgifvarnes tillstyrkan framlagdt för : tänderna; och talaren vore öfvertygad, att den tidpunkt redan var inne, då Svenska Folket öfvergifvit den barnsliga menlöshet, att bygga sitt hopp på en enda menniska; det hade redan haft nog skäl, att börja lita jå det allmänna tänkesättets utbildande k raft. Talaren rådde en hvar, att noga pröiva innan man verkade för ett förslag, som så litet öfverersstämde med nationens högt uttalade önskningar. Han visste nog, att man möjligen fick se Adeln och Presteståndet biträda det nu, liksom en del andra ännu privilegierade och på folkets bekostnad gynnade folkklasser. Men nästa riksdag, då det kommer till beslut; månne man ej då skall se dem begagna sig, just af förslagets stora brister, till att genom de:s förkastande för åter många år tilllntetgöra all reform? Talaren visste, att man ej lyckas i att vara profet i eget land; men han spådde, att man då skulle få höra, huru dessa begge stånd visserligen vilja gå konungen och folket till mötes och afsäga sig sjelfskrifvenbet, eller sina ståndsval, men att de då vilja öfverlemna dessa i folkets händer, och att då förslaget ej innebär garantier derför, de af ömhet för folket afslår detsammap, 0. 8..V. Talaren slutade med ett erinra om vigten af att nu söka få ett antagligt förslag, hvilande — antagligt utur folklig synpunkt; ty, sade han, det är dock till slut den, ifrån hvilken allt måste betraktas. Hr grefve FRÖLICH hemställde, om den föregående talaren tilltrodde sig att tega på sitt ansvar att vi gå in på hans profetia. Hr Bjerta bade genom sitt förkastande framkallat hvad talaren velat förekomma, nemligen ett sådant gillande, som nyss blifvit yttradt af ett par ledamöter. Han hade äfven derigenom lagt band på diskussionen. Hr expeditionssekreteraren RICHERT: Jag står här, hvarken för att klandra, eller för att berömma regeringens förslag. Det ligger nu under ständernas pröfning. Denna pröfning afbidas al mig, likasom troligen af hela svenska folket, med spänd uppmärksamhet. Det är en egenhet i våra grundlagar, att ett sådant förslag kan förkastas redan då det först framkommer. I Norge, der man har mindre förskräckelse för hvad som är nytt, låter man en grundlagsfråga genast hvila, för att under en längre tid närmare betänkas, innan den kommer under slutligt afgörande. Det vore, efter min öfvertygelse, ganska väl, om ständerna så förfore med det ifrågavarande förslaget. Svenska folket har ännu icke haft tillfälle att ens läsa det utan tryckfel, än mindre att begrunda det med den mogna eftertanka, som fordras för att stadga ett b stämdt omdöme, huruvida det är bättre att den nuvarande representationen eger fortfarande bestånd, än att detta förslag antages. Det är den stora frågan: det är till denna vigtiga frågas noggranna öfvervägande, som jag ville, om det låge i min makt, bereda folket tillräcklig tid; och det är derföre som jag önskar att förslaget ej må falla, utan blifva bvilande vid inneverande riksdag. Detta är allt hvad jag anser mig befogad och herättigad att säga, i denna stund. Hr GUSTAF HJERTA anmärkte häremot, att man visserligen icke borde hindra detta eller något förslag att blifva hvilande, om det vore hos 0ss så som hr Richert anfört det vara i Norge. Der kunde nemligen hundra förslager blifva hvi!andeisamma ämne, om blott motioner ingifvas. Men i Sverge kan endast, efter hittills vanligt begrepp om våra former, ett enda grundlagsförslag blifva hvilande. Konstitutions-utskottet kan väl tillstyrka alternativt vid förberedningen; men som blott ett kan hvila, måste man ju söka få detta så antagligt som möjligt. Att biträda ett förslag, som man tydligen såg miste af de folkvalda ombuden vid nästa riksdag förkastas, vore ju ändamålslöst? I öfrigt trodde talaren, att om ock det nu ifrågsvarande skulle förklaras hvilande, sällskapet bäst uppfylide sitt ändamål genom utredändet af de sanna rättsprinciperna för representationens såmmansättning, samt genom frågans upprätthållande vid lif kos folket. Sällskapet vore skyldigt detta, då det uppträdt för att upplysa, och funnit sig bäri uppmuntradt ifrån alla landsorter. H, RICHERT: Den talare. som nyss vttrade sig.