Aftonbladet – 6 december 1847, sida 2

I öppnar sin rock, visar sitt blodiga bröst och nedfaller på länstolen; skrik och tumult. De andra girondisterna omgilva sin vän, och en gendarm rycker ur hans hand en nedblodad dolk, den han visar för presidenten. Alla återtaga nu refrängen af kören.) Maurice (döljer ansigtet i sina händer): Store Gud! Lorin: Ser du dessa män, Maurice, de började liksom vi, de fälskade ffriheten så högt, att de nu i dag uppoffra sitt lif för den... de blott förirrade sig på vägen. ..kärleken förblindade några, ärelystnaden åter andra... modet har svikit de flesta, och de ha halkat på den slippriga, blodbestänkta väg, der ingen reser sig upp efter fallet... (Under tiden för man bort girondisterna, och kören höres på afstånd.) Maurice: Ha! (De anklagade hafva nu blifvit efterträdda af andra, och hustru Tison sitter på jernstolen.) Rättsbetjenten: Medborgaren allmänna åklagaren mot hustru Tison! Presidenten: Hustru Tison, säg oss hvarföre du ropade på öppen gata: lefve drottningen! Hustru Tison: Jag kan inte uppge någon orsak. Jag hade sett min arma Heloise föras till schavotten... jag hade sagt henne mitt sista farväl; då ropade jag: lefve drottningen! Presidenten: Men hvarföre ropade du så? Hustru Tison: Emedan vi äro en hel slägt af upproriska... här behöfs väl inte så många förklaringar, tycker jag... De som ropa: lefve drottningen!, dömas till döden. Jag har ropat: lefve drottningen! . .. låt mig dö! Presidenten (rådfrågande de edsvurne): Som den anklagade bekänt sitt brott, dömer revolutionstribunalet hustru Tison till döden. Hustru Tison: Tack, min president; ah, min arma Heloise, jag får då snart se dig åter.