hvarje cholerapatient skulle utan ringaste föregående formaliteter ovägerligen intagas å hvilket sjukhus som helst, dit han fördes, och der utan all afgift vårdas. Till underlättnad för en skyndsam läkarevårds anskaffande i den sjukes egen bostad, tillkännagafs derjemte, att inom hvarje af stadens 47 distrikter 4 läkare voro anställde, hvars adresser offentliggjordes, och af hvilka alltid en skulle vara tillstädes på distriktets poliskontor, hvarest jemväl åkdon vore tillgängligt för dem, som till sjukhus behöfde transporteras; som för läkaren, att han hastigare måtte kunna lemna den hjelp, som behöfdes. Från den stora sundhetsnämnden, som, till följd af kejserlig ukas, är bildad för staden, utbröts en afdelning, företrädesvis bestående af läkare, hvilka inför generalguvernören äro att betrakta såsom den fattiga befolkningens målsmän, de der närmast äro i tillfälle att upplysa, om ett riktigt handhafvande egt rum af de åtgärder, som blifvit anbefallda, för hvilket ändamål också hvar och en af dem har en särskild del af staden sig tillslagen, att i sanitärt hänseende bevaka. Medan man sysselsatte sig med organiserandet af allt detta, visade sig här och der i staden cholerafall, af hvilka dock de flesta voro af så lindrig art, att man icke ansåg sig kunna betrakta dem som uttryck af den epidemiska sjukdomen. I början af September månad (gamla stilen) blefvo de imedlertid mera allmänna, och den 26 s. m. dog en qvinna på stadens allmänna sjukhus, under symptomer af asiatisk cholera. Andtligen förklarade man, efter ett par ytterligare sjukdomsfall, farsoten vara istaden utbruten den 30 September. Underrättelsen om en farsots utbrott, som icke så långt förut häftigt hemsökt stadens befolkning, mottogs med ett lugp, som är i hög grad anmärkningsvärdt. För egen del hysa vi den öfvertygelsen, att den ringa utsträckning, hvarmed epidemien vid sitt första uppträdande framstod, väl till en stor del härtill föranledt, men anse likväl obestridligt, att orsaken härtill lika mycket måste tillskrifvas den kloka bestämmelsen, som lemnar hvar och en af stadens invånare ett fritt förfogande öfver sin person, och icke mera än nödigt är ingriper i folkets allmänna vanor eller bryter dess dagliga förhållanden, under det imedlertid allt är på det ändamålsenliga sätt anordnadt, att icke en gång den minst omtänksamme i farans stund saknar den hjelp, hvaraf han kan komma i behof. Denna vår öfvertygelse grunda vi bland annat derpå, att det knappt gifves någonting, som så lätt framkallar denna sjukdom och så kraftigt bestämmer den till olycklig utgång, som sinnesrörelser i allmänhet samt fruktan i synnerhet, hvadan det icke kan vara tvifvel underkastadt, att hvart och ett medel, som lugnar sinnena och förminskar den allmänna förskräckelsen, måste på epidemiens utbredning utöfva ett icke ringa inflytande. Men om detta N sannt, så måste det vara en stor fördel, att de cholerasjuke, åtminstone till en början samt ännu innan gllmänheten gjort sig förtrogen med föreställninsed om farsotens tillvaro, icke afföras till sjukhus, hvars afsöndrade läge underhåller allmänhetens tro på sjukdomens pestilentiala natur, och der det icke kan undgå de sjukes uppmärksamhet, att de äro angripne at en sjukdom, hvilken de redan på afstånd blifvit vande att anse såsom i högsta grad fruktansvärd. Hvilken tröst dessutom för den tjenande och medellösa klassen, som företrädesvis af sjukdomen angripes, är det icke, att vid underrättelsen om dess hotande förödelser veta sig ega tillträde till de sjukvårdsanstalter och de läkare, som hvar och en inom densamma varit van att anlita. Detta är imedlertid icke den enda fördel en sådan åtgärd medför. Det lårer nemligen icke kunna bestridas, att den sjuke vårdas i allmänhet bättre å en anstalt, der en för administrationens ostörda gång nödvändig slentrian redan är utbildad, och der icke blott läkarne utan jemväl hela den öfriga sjukvårdspersonalen kunna lemna en skyndsammare bjelp, än der, hvarest mechanismen går tungt, emedan funktionärerne äro främmande för sina nya bestyr. Lika litet lärer det kunna förnekas, såsom väsendtligt för konstens utbildning och således af vigt för den lidande menskligheten, att de sjuka, särdeles der sjukdomen är af dunkel och svår beskaffenhet, observeras och vårdas af personer med mera vana, för att icke säga med mera förbindelse att göra sig en klar föreställning om sjukdomsfenomenernas betydelse och den behandling, de påkalla. Man må således betrakta den ifrågavarande åtgärden, vare sig med afseende på dess inverkan å den allmänna sinnesstämningen eller med hänseende till den sjuke individens fördel, så kan dess välgörande inflytande svårligen betviflas.n Efter att i tablåform hafva visat choleraepidemiens utbredniog sersxildt i Moskwa och serskildt inom vissa orter söder och sydost om nämde stad, yttres: Epidemiens medelduration blir således, beräknad efter dessa ställen, endast 31 dagar, under det att den i Moskwa, der den redan fortgått 45 dagar, ännu icke kan med bestämdhet sägas vara i aftagande. Det är annars anmärkningsvärdt, att denna långsamhet i epidemiens utbredning jemväl 4830 härstädes egde rum, och det till den grad, att, då den i Astrakhan hade genomgått sin bana på 3 och i Woronesh på 3 veckor, erfordrade den i Moskwa nära 6 månader, innan den upphörde. Men oaktadt denna öfverensstämmelse mellan de båda epidemierna i Moskwa, ega dock väsendtliga skiljaktigheter rum. Epidemien 1830, som utbröt i midten af September månad (gamla stilen), spridde sig nemligen under de första 47 dagarne öfver alla stadens delar och nådde, under ett oafbrutet stigande, efter en månads förlopp sitt maximum med 244 insjuknade och 448 döde på dag; hvarefter den, småningom aftagande, länge och envist bibehöll sig på ganska hög nummer. Innevarande års epidemi deremot visar ett omskiftligt stigande och fallande, och är ännu på 6:te veckan hufvudsakligen inskränkt inom de delar af staden, som ligga söder om Moskwafloden och endast i spridda fall annorstädes. Tilläfventyrs beror denna skiljaktighet i utbredning till en del derpå, att befolkningen söder om floden, som till större delen utgöres af de fattigare klasserna och lefver af dåliga eller råa näringsmedel, begagnar det orena flodvattnet som dryck, under det att de på norra sidan boende innevånarne ega ett ypperligt dricksvatten, springande fram från fontäner, till hvilka det ledes medelst massiva jernrör, som stå i förbindelse med källor, belägna nära 2 svenska mil (18 werst) från staden. Denna vattenledning fanns må mo AA