Aftonbladet – 6 december 1847, sida 2

örflutne sommar, så berättas det, under den id, då H. K. H. Kronpricsen vistades på Beckaskog, skall en underhandling varit å bane med bemälde herre, att han skulle åtaga sig ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet, så vidt det berodde af regeringen och dess vänner, och öfverenskommelsen bärom skall äfven utsjort anledningen till hans excellenss resa upp ill Stockholm. Det säges äfven, att hans exc. kort derefter erhållit en inbjudning från numera aflidne grefve Björnstjerna att subskribera för tidningen Tiden; men afslagit densamma under förklarande, att han ansåge tiden vara kommen att ej längre sätta sig emot en liberal representationsreform med vissa modifikationer ungefär så långt, som enligt förslaget af reformvännernas sällskap vid förra riksdagen. Så lingt brefvet. Hans excellens kom ock, som man ve, upp till Stockholm redan en vecka före riksdagens början; men det är likaledes mnoatoriskt, att de grå sedermera skjutit åt sidan hela frågan om hans inväljande till ordförande i Konstitutionsutskottet. Huruvida nu detta seda nare kan stå i något cansalförhållande till den omtalta förklaringen till grefve Björnstjerna, eller huru det i sjelfva verket kan hafva sig med denna förklaring, är naturligtvis svårt att bestämdt veta; men den omständigheten lär nog kunna antagas såsom grundad, att umderbandlingen om ordförandeskapet verkligen varit å bane, och att bans exc. kommit upp iden tankan, att det utgjorde vederbörandes önskan att han skulle åtaga sig detta bestyr; ehuru det sedan vridit sig så, alt regeringen vändt sin håg ifrån detta förslag. — a För vid pass åtta dagar sedan meddelade Aftonbladet ur Nerikes Allehanda en berättelse om en torpare vid namn Erland Malmström, som, af inspektoren å en, herr öfverstlöjtnant Holst tillhörig, egendom Axbergshammar, blifvit från sin torpligenhet vräkt. Samma tidning för den 27 Nov. meddelar tvenne från inspektoren å nämnde egendom insända betyg, åsyftande att framställa bans åtgärd med torparen Malmströms afbysning i en mildare dager. Det ena af dessa betyg är utfärdadt af pastorsadjunkten Söderström, hvilken förut till torparen Malmström aflåtit: ett betyg, dels om hans frejd och uppförande, dels ock derom att han blifvit utvräkt från den torplägenhet under Axbergshammar, som han förut innehaft. Herr pastorsadjunkten intygar på begäranv, dels: att ordet utvräkt, till följe af gängse rykten och Malmströms egen utsagon, blifvit af honom begagnadt, emedan ban ej insett skillnaden mellan en så kallad vräkning och tillsägelse att flyttan; dels: efter genomseende af Axhbergshammars bruksböcker för åren 1846 — 4847, att Malmström ökat sin skuld genom uttag öfver förtjensten — — samt att han vid afflyttningen till Axbergshammars bruksägare var skyldig 445: 22. 8. Det andra betyget är utfärdadt af underlydande till Axbergshammear, nemligen en bruksbokhållare, en brukselev och en rättare, samt innehåller att Malmström af inspektoren på Axbergshammar redan sommaren 4846 tillsades att han ej kunde få gqvarblifva i brukets arbete längre än till d. 44 Mars detta år, emedan ban, ehuru budad, ej utgjorde sina dags,verken, utan skuldsaite sig och ådagalade ett i flera bänseenden oordentligt uppförande; äfSvensom att Malmström, hvilket han äfven sjelf nerkänt, uppäggade de öfriga, och botat med försåt och våld mot inspektoren, samt att orlofssedeln, hvilken han ej förr än den 47 sistl. sOktober begär , då af inspektorn lemnades honomp. Angående detta sistnämnde betyg yttrar sig Nerikes Allehanda som följer: Vi få fästa vår publiks uppmärksamhet på den omständigheten, att de å den andra attesten undertecknade namnen, alla tre, tillhöra personer, hvilka befinna sig i mer eller mindre beroende ställning till den mäktige, eller åtminstone maktlystne inspektoren på Axbergsbammar,, och att en sådan ställning här i lifvet icke alltid är förenad med den strängaste sannipgskärlek, när fråga är om att visa sin förman en äskad tjenst, bekräftas ofta af den dagliga erfarenheten. Den som talar sanning, får sällan låna hus,, — säger ordspråket. Det rönet har äfven den fattige Erland Malmström för sin del fått insamla. Den egentliga orsaken till misssämjan mellan honom och inspektoren lärer bestå deruti, att den förre vågat föreställa den sednare det omenskliga sätt, hvarpå han behandlade godsets underhafvande, bland hvilka ett allmänt missnöje mot inspektoren var rådande, ehuru de icke, såsom Malmström, vågade högt uttala det.n Mannen eger, rörende sin frejd ett ännu oåterkalladt fördelaktigt vitsord af sin själasörjare, hvilket icke så lätt kan jäfvas. Han kan äfven, om så påfordras, prestera ett dylikt, rörande sitt förhållande i sororas, då ban arbetade hos en bonde, hvilken lemnat honom det intyg, att han under nämnde tid uppfört sig troget, ärligt och nyktert,. Bör då icke hans närvarande usla belagenhet väcka medlidande hos hvar och en, som fått ett hjerta, icke af sten, uten af kött? Bör icke hans sorgliga lott framkalla deltagande hos dem, som befinna sig i lyckligare lefnadsomständigheter? Hvad som dock i hela denna skriftvexling synes förtjena en synnerlig uppmärksamhet är ett beriktigande af herr v. pastor C. Liljenmark, hvilket derföre in extenso meddelas efter N. A.: Till Red. af Nerikes Allehanda. Ehuru jag i officiel väg icke eger något att skaffa med fattigvården i Ervalla, icke heller afvetat, att Erland Malmströms beklacansvärda omständigheter