Aftonbladet – 6 december 1847, sida 2

ir inspektor Björkbom på Axbergshammar särdeles nycket expektorerat sig öfver den omständigheten, itt de i N. A. 4 93 införda betygen, skulle innehålla en osanning i så måtto, att Malmström icke kulle hafva blifvit vräkt, utan att sanna förhålandet vore, att han sjelf aflyttat, så nödgas jag Itt anhålla om ett rum i tidningen för följande uppysningar. Den 99 sistl. April på förmiddagen ankommo till orpet Svalhagen, der Malmström ännu med hustru och barn bodde, den nya torparen, samt skogvaktaen vid Axbergshammar, hvilken sednare i egenskap if inspektorens ombud tillsade Malmström, att nom två timmar vara aflyttad, vid äfventyr att innars varda utvräkt. — Malmström visste då icke ills, hvart han skulle vända sig, för att få tak öfver hufvudet; men som det är en gammal sanning, att, om den fattige skall röna något verkligt deltagande, så skall det ske af någon, som är lika fattig, så tog han med hustru och barn sin tillflykt till det aldrafattiyaste hushåll, som fanns i hela grannskapet, neml. till en stuga vid torpet Stensbagen, der en annan under Axbergshammarsgodset ofärdig blefven och utarmad stackare bor. Och der blef ban, åtminstone för några dagar, emottagen; men de få husgerådssaker, som Malmström egde, måste ban lemna efter sig vid Svalhagen, och — de stå der ännu på gården under bar himmel. Allmänheten torde häraf inse, huru pass mycken osanning förefinnes i de af mag. Söderström och några Ervallabönder utfärdade betygen. — I N. A. 8 94 beter det, att för skuldens uttagande ingen åtgärd blef vidtagen just af medlidande med hans (Malmströms) fattigdom. Sannaste förklaringsgrunden till medlidandet torde väl vara den, att der intet fins att taga, har kejsaren förlorat sin rätt. Om hotelserna om försåt och våld mot inspektoren vore mycket att säga, både ömkligt och löjligt. Det endast må här anmärkas, att sinnesstämningen hos befolkningen under Axbergshammar icke vittnar till inspektor Björkboms fördel; och visst är att arbetslönerne af honom oskäligen nedtryckas. Möjligen sker det på egarens befallning, och då har inspektoren någon, ehuru icke mycken ursäkt, itby att en förståndig och välviljande inspektor i alla fall skulle kunna lägga en medlande hand emellan egarens hårdhet och de olyckliga offren derför ; sker det åter utan egarens befallning, så finnes för inspektor B. ingen hederligare förklaringsgrund härtill, än att ban icke förstår huru en befolkning vid ett gods bör behandlas. Hvad slutligen den af barmhertiga menniskor började insamlingen angår, så är den af det yttersta behof påkallad. — I går var jag åter vid kolkojan. Hustrun var då nyss hemkommen, (ifall en kolkoja kan kallas ett hem) och hade med sig en åtting potatis, som hon köpt. För öfrigt fanns icke mera eller annat än två kakor bröd. Likväl vill jag tro. att de insamlade gåfvorne ändamålsenligast skulle användas till inköp eller uppbyggande af en stuga, ty derigenom skulle medlidandets offer blifva a! varaktig nytta för det arma folket. Ervalla den 23 November 4847. Carl Liljenmark.