Aftonbladet – 6 december 1847, sida 2

nog hastigt aflemnade nyckeln tll vinkällsren åt några inrusande uslingar. Full af vedervilja lemnade jag skådeplatsen för dessa gräsligheter, och erhöll till granne i diligensen en af Geneves utmärktaste kirurger, som yitrade att Napoleons blodigaste strider, af hvilka han som helt ung bevistat åtskilliga, relaiivt icke medfört den mansspillan, som dessa småstrider. Jesuiterna hade gått radikalt tillväga! Men — viken tidens flyktiga minnen! — Fries har under veckan gjort sitt inträde i svenska akademien efter Geijer. I många former trifs det sköra! — Fries och Geijer! — Hos Fries står känslans blommor på tankens gröna ång, vid stranden af forskningens kristallklara flod, som stilla rinner derigenom och afspeglar vår nordiska naturverld. Hos Geijer åter är det grufbroltets rena malmklang, som hörs ur djupet; smälthärdens flammor, som oroligt fladdra dernere, men derofvanför Linneans doft, som blandar sig med den nordiska tallskogens vemodsfulla sagosuck ! Konstnärsgillet hade sin sammsinkomst i tisdags, då ett rätt intressant föredrag hölls af kammarjunkaren Pontin öfver ett ännu intressantare ämne, neml. — Sverges damer. I onsdags gafs Engelbrekt och hans Dakarlar. För dramatisk verve, åtskilliga pikanta dialoger och några öfverraskande effekter skall detta skådespel länge återses med nöje, äfven om historikern stundom consterneras deraf. Dock — hvad var allt detta, riksdag, jesuiter och svenska akademien, ja, hela verlden, mot Fredagen? Lyft dig min penna på tåspetsen, svälfva etheriskt öfver papperet: nej! flyg i högre rymder och teckna fredagens skuggoch ljusbilder! Skuggbilden var följande. Den gudomliga Schenni Lind skulle sjunga. Redan torsdagsqvällen tillsade jag mitt biträde,, att andra morgonen kl. 6 ivfinna sig vid Gustaf Adolfs torg och tåligt afvakta dörrarnes öppnande. KJ. gick til 9, och ingen afhördes, jag började blifva orolig; hon slog 40, jag kände annalkande feber; hon slog 44 — då — öppnas dörren; men — gudar, hvilken syn! Min köra Björkman, hur ser du ut? ropade jag. Gud hjelpe mig — se, så här dan är batten! suckade pbiträdet,. Här framvisad rn ett trapetzium, som jag icke skulle fördristat mig att skänka ofvannämnda namn. Rock ist Weg, Stock ist weg, Geld ist weg, Ubr ist weg, alles ist weg — Den alideles mörbultade stackarn var singliggande hela lördag Lemnom imedlertid Gustaf Acuils lorg, i fredags en reminiscens :f det gamls jernbärarland, lercnom det, säger jag, för att öfvergå till Jjusbilden. Då möter oss alten af en konstnär, som kämpat och stridt sig till hvarje fotsbredd på konstens bana, och scdan på ryktets och sångens hvita vingar flu ng verlden. Vår Jeony — bhören j chennister! — Sveriges Jenny Lind, svanen, som badat sig i fjerran solljus, har återvändt, för stt bland barndomshemmets undangömda va varmt bo åt kommande konstnär: menniskoslögtets ömtäliga flyufogia och sjung! Och när din svanesaing förklingat, skall minnet deraf önnu s sakta echo, som en andehviskning sväfv öfver sekelvågornal